Kära JereMina du har så rätt!!!! Livet är svårt och ibland så underbart!! Denna förbaskade cancer har samtidigt gett mig mer perspektiv och jag är faktiskt tacksam över att ha gått igenom detta och jag tror mina anhöriga hade sagt som du: TA CHANSEN!! I ditt fall var det ju så rätt!!!

Goa Brommel….du är beundransvärd vännen!

Jag tänker också på detta med att vänta som jag skrev om i mitt andra inlägg om Ytterligare en. Som Lena skrev att ibland kan man behöva få tid på sig och få det att smälta in. Så är det nog om tid finns.

Då tänker jag på min mamma som på ett dygn fick veta att hon hade en tumör i hjärtat och skulle opereras inom ett dygn. Hon skrev i sms till mig: Jag tänker inte ge upp.

Hon är opererad men har haft lite problem Efteråt med vätska och lunginflammation. Ett annar problem är att hon fick ingen betänketid så hon har inte fattat det än riktigt vad hon gick igenom i Juli i år. Hon skulle behövt denna betänketid som Lena1971 skriver om.

Mina anhöriga är något av det som väger tyngst hos mig. Jag avskyr till exempel att behöva ringa hem till mamma och pappa och ge dom dåliga nyheter, det har blivit några sådana samtal det senate året. Jag känner mig som ett rövhål som gör det och jag hör så tydligt hur ledsna de blir. Jag vill ju så klart deras bästa, men logiskt sett vet jag ju att min sjukdom inte är mitt fel.

Jag håller med er alla, det är klart man ska ta chansen. De allra flesta vill nog fortsätta leva så länge som möjligt.

Angående väntetider, så reagerade jag annorlunda än er när jag fick min diagnos. Det gick på 24 timmar att läggas in, operera in cvk och påbörja cyto-kur. Jag tyckte det var en lättnad att allt gick så fort, det skulle ju göra mig frisk och det kändes bra att behandlingen startades i en blinkning. Bearbetningen av diagnosen tog lång tid för mig, jag orkade inte ens börja tänka på det förrän någon månad senare.

Chocken måste bli större när man inte får någon betänketid utan allt sker på en gång. Så då tar bearbetningen säkert längre tid också. Det är kanske varken bättre eller sämre? Antingen hinner man bearbeta lite i förskott, eller så tar man allt i efterskott?

#1 Det var en bra historia, JereMina.

#3 Det spelar tyvärr ingen roll alls att dåliga nyheter beror på något bortom ens kontroll, inte när man ska framföra dem. Då ska man vara en bra kylig, eller ska vi säga förståndig?, människa, om man kan distansera sig från det så.

Anhöriga är förstås det allra viktigaste. Vem är man utan de människor man har omkring sig? Det måste vara omöjligt att fatta ett beslut av något slag utan att tänka på hur det påverkar de man har omkring sig. Är det ens önskvärt?