18 år och min pappa har insjuknat i cancer
För ungefär 1 år sedan fick vår familj beskedet att min pappa har insjuknat i cancer. Sedan dess har allt bara gått neråt. Inte för så länge sedan, för ungefär 1 månad sedan fick vi beskedet om läkarna inte kan göra så mycket mer för honom. Dom ska försöka bromsa men dom kan inte bota helt och hållet.
Jag är väldigt vilsen i mina tankar och jag önskar någon i liknande situation att chatta med, dela alla jävligheter med. Någon som inte är en familjemedlem men ändå någon som förstår.
Oerhört tråkigt att läsa =( hur det är med din pappa.
Förstår hur svårt det måste vara just nu.
Vad är det för typ av cancer är den aggressiv eller kan han leva med den med bromsbehandling? För självs är jag inne på över 10 år med cellgifter och har levt med cancer sen jag var 18-19 är 34 nu. Jag kommer inte bli frisk troligen men jag kommer kunna leva ett bra tag till som det ser ut just nu.
Nu är det lite sent på natten så inte så många som är inne o surfar här men de finns endel anhöriga som varit med om liknande som kanske kan dela med sig av , hoppas de skriver =)
Vidare finns det dessutom en annat forum som heter anhörig.ifokus.se men du kan naturligtvis skriva på båda =)
/Fridaybrew
Jag vet aldrig vad jag ska svara på fråga om hur det är med honom. För cancern han har förstör hans kropp fullständigt, men när man träffar honom så ser han pigg ut.
Det är myelom, en sorts blodcancer. Den är väldigt aggressiv. Ingen vet hur länge han kan leva med den, det kan vara allt från några månader till flera år, så man lever ganska mycket i ovisshet.
Mycket tråkigt att höra om din cancer =(
Jag visste inte riktigt var jag skulle söka, jag googlade bara och så hamnade jag här. Ska gå in kika på den andra också =)
Skönt att han fortfarande ser pigg ut, din pappa kämpar helt säkert för det är verkligen inte lätt att vara pigg och få cellgifter samtidigt.
Jag är lite på andra sidan så att säga men inte i riktigt din fars sitts än iaf. Jag vet att jag skulle bara vara som vanligt och att de runt omkring mig ska vara som vanliga trots att man vet att man kommer dö.
Dock kanske jag ändrar mig när jag väl är där, men jag tror att folk mår bättre om man behandlar dom som vanligt men samtidigt beaktar deras sjukdom. Dvs man ber inte en lam person att göra disken, men att man ser bortom sjukdomen. För den som är sjuk är oerhört medveten om sin egen sjukdom så man behöver inte påminnas om det för att det daltas.
Dock är alla olika så din pappa kan vara helt min motsats =) Du känner honom bäst, det bästa är att verkligen prata och prata om allt. Fråga allt som du vill veta. Frågaom din Farfar o din pappas mor o farföräldrar sånt som du inte kan ta reda på senare. Ett tips är att köpa en videokamera och typ filma era diskussioner så du kan visa din framtida familj inte hur sjuk han är/var utan vem han var och vart ifrån ni kommer liksom.
Dialog och förståelse är viktigt tror jag.
/Fridaybrew