Visst får du vara glad om du känner för det och du ÄR fortfarande Kerstin. Du var givetvis Kerstin undertiden du mådde dåligt, men du hade inte energin till att vara hela Kerstin just då.

Vi diskuterade detta hur anhöriga beter sig inne på Anhöriga:

http://anhoriga.ifokus.se/discussions/4e6f59bc88f4725175017696-att-mota-en-sjuk#discussions-5

och såhär kan det se ut då.

Jag blev sjuk i våras och gick in i väggen och slutade äta och fick näringsbrist och kroppen var så slut på näring så jag inte orkade stå på benen utan att få svimningskänslor och hjärtklappning. Detta resulterade att jag fick biverkningar av en medicin i form av kramper i käkarna och käken hann hoppa ur 4ggr innan vi kom in till akuten och den smärtan…

Ytterligare 3 ggr till hann käken hoppa ur och hade inte käken hoppat ur en gång till när jag träffade doktorn (som inte trodde på mig när jag sa att käken hoppade ur, eftersom att jag lyckades få i den igen) så skulle jag ha fått gått hem utan behandling…

Jag fick en spruta sobril och en stesolid och fick stanna på sjukhuset 2 dygn. Men det var min räddning, vågade sakta sakta äta lite igen…

Mamma tvingade mig att bo hos henne (och jag vågade heller ingeting annat när jag kom hem) Detta var i april… Jag bodde hos mamma till mitten på oktober, då jag var tillräckligt stark för att flytta hem.

Under den tiden orkade inte jag ta hand om mina 2 fina Norska Skogskatter och mina 2 dvärghamstrar, så jag var tvungen, ja, det gjorde så ont, men jag hade inget annat val, liksom du, att omplacera dem…

Det får jag ta idag, och ingen tycks förstå min saknad och ingen tycks förstå hur dåligt jag verkligen har mått, de bara viftar med handen och vill sudda över allt… och nu när jag mår okej, så verkar de inte ha tiden och viljan att bry sig om mig (jag pratar om mina syskon)… De har nog med sig själva, och jag lever ju, så jag borde kanske vara tacksam och hålla snattran…. Ja det känns iaf som att det är det de tycker…

Jag vet denna tystnad, den är hemsk, är det så smittsamt det jag har/har haft. Gått in i väggen, du cancer, smittar det så? Ja man undrar ju….

Och DU är helt klart Kerstin, den Kerstin vars inlägg jag har läst på iFokus länge, som innan du blev så dålig, sprudlade av glädje och styrka. Det är den tjej jag minns! Och nu med en börda i sin ryggsäck på ryggen. Jag ber dig att plocka ur en sak i taget ur din ryggsäck och berätta för oss här om hur den saken känns. Vi finns här och vi vänder inte ryggen! Aldrig!

Kram på dig!

Var rädd om dig!

Naturligtvis får man vara glad. Låt omgivningen häpna du, Kerstin! Det mår de bra av.

Man brukar säga att små barn sörjer "randigt" för att de kan sitta och gråta ena minuten och nästa leka och stoja som lyckliga små odjur. Men gör inte vi likadant, vi vuxna? Varvar Sorg med glädje? Jag gör det…

Stor kram till Kerstin!

Klart man varvar Sorg med glägje, man måste ju överleva, tillåta sig att le och skratta!

Så visst får man vara glad…

Jag tror nog att för de flesta beror det på rädsla, du verkar vara en stark person och jag tex är en svag emotionell person som skulle ha svårt att prata med dig utan att tårarna skulle komma och det känns ju väldigt genant. Med tiden får nog de flesta en distans till det hela och då kommer kontakterna att återkomma.

Klart att du får vara glad !!! Det är väl skrattet  och humorn som gör att man mår bättre Tur man har det.

En gång för många år sedan var det en mamma som förlorade sina 2 barn och sambo i en båtolycka. Några veckor senare stog hon och en kompis bakom huset och smyg åt en bit choklad som kompisen ville äta upp innan hon kom hem. Och dom kände sej som små ertappade barn där dom smög och började fnittra. Det såg en granne och sedan gick ryktet att hon minnsan inte saknade sina barn med mera. Hon som kunde skratta.

Vad folk kan säga och göra  av ren rädsla att ta kontakt med den som har Sorg eller sjukdom. Tänk om denna granne tagit kontakt och brytt sej i stället för att snacka skit rent ut sagt. Vad allting skulle varit annorlunda då.

Så skratta och var glada så mycket ni bara orkar

Jag bodde granne med en kvinna en gång som miste sin sambo i en bilolycka. De hade inga barn men en liten hund. Båda två drack ganska friskt och när han dog så tappade hon kontrollen och drack alltmer vilket är fullt fårståeligt.

Hon kom ofta hem bra "i gasen" och folk började kalla henne för "Glada änkan" och jag tyckte det var FRUKTANSVÄRT.

Nu var det ju inte den sortens glädje du menade utan jag hamnade lite OT.

Men visst måste man får vara glad när man orkar utan att folk ska bry sig. Ingen kan nog sätta sig in i vad du har gått igenom och fortfarande gör.

Har man förmågan att kunna vara glad emellanåt så tror jag man både tillfrisknar snabbare och får en livskvalitet i det lilla. Trots allt elände.

Kerstin!

Du talar ofta om en energi som får dig att orka vidare ibland när det är som mörkast. Var glad att du är glad, för jag tror att det är just din förmåga att finna glädjeämnen när det är svårt som får dig att orka!

Härligt att höra av dig igen!

Var glad Kerstin

Kerstin,

Jag har haft den otroliga turen att inte förlora några "riktiga" vänner efter att jag blev sjuk. Däremot har min man förslorat flera, både bekanta och nära vänner, som uppenbarligen inte har kunnat hantera situationen.

Det är så konstigt att människor blir så rädda och osäkra att de hellre bränner sina broar än blir obekväma över telefon eller fikabord. Jag förstår, precis som du att det inte alltid är så lätt att veta vad att säga, eller hur ta kontakt och det är gräsligt att de där personerna inte bara kan säga, helt ärligt och på en gång- "Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag finns där för dig". Så mycket lättare det hade blivit att umgås sedan då. För som en av min mans vänner sa; ju längre jag väntade, desto svårare blev det att lyfta på luren, för jag skäms över att inte hört av mig på så länge.

Jag har ingen bra eller lätt lösning på det där, ibland orkar man som sjuk inte ta på sig hela ansvaret själv heller, man har ju så mycket annat runt sig.

Se du till att passa på att vara glad och ha roligt när tillfällena ges!

KRAM

#1 du har helt rätt Kerstin!!!
folk kan bete sig jättekonstig ibland, i början när folk fick veta att jag hade cancer var det nästan ingen som hörde av sig till mig. men eftersom jag pratade om det som om det vore en "förkylning" tog jag nog bort rädslan för de. och nu när allt är över tror folk inte att jag har gått igenom en sådan behandling och de kan inte förstår att jag har det besvärlig med värk pga medicin och strålning bara för att det inte syns utanpå.! och bara för att jag inte har tappat all mitt hår och inte har gått ner en massa kilo utan gått upp 30 kilo pga den stora dosering av kortison jag fick under hela behandlingen och även långt efter avslutat behandling ser jag ganska pigg ut. och om man säger till folk att jag inte orkar tittar de bara konstig på mig som typ "va f*n orkar inte du"…. men men det är bara att göra sitt bästa, inte tappar hoppet och vara glad för de små saker livet ger en som tex en vacker solnedgång….

så bryr dig inte så mcyket gumman allt kommer att bli bra…

ha en underbar helg och en jättemysig 2:a advent

stora kramar

Känner igen det att människor inte vågar ta kontakt.

Ja inte för egen del. Men min goa vännina o arbetskamrat blev sjuk 2000 i bröstcancer som sen spred sig.

Minns hur jobbigt det var för dem. Folk gick omvägar när hennes man var o handlade. Hennes gamla vänninor vågade inte ringa.

Till slut ringde jag den av dem som jag trodde skulle kunna ta till sig på ett fint sätt.

Det gjorde hon. Och sen löste det sig.

Det är väl det att folk inte vet hur de skall bete sig kanske

Kram

Jag hade inte obotlig cancer men upplevde att vänner hörde av sig och var oerhört omtänksamma liksom mina arbetskamrater och elever. Det kom SMS från olika elever och klasserna skrev små brev till mig ( gymnasieelever på fordonsprogrammet) och det var underbart. Jag hade allt stöd i världen!!!!!!En arbetskamrat gav mig en amulett och den hade jag med mig på strålning och även nu vid återbesök…..

PS Det är underbart att se dina inlägg och att du är glad KerstinJo DS Det är en sann lycka och jag skickar kramar till dig. Jag vill också tillägga att man har stort stöd härinne på forumet.

Lena : "Man brukar säga att små barn sörjer "randigt" för att de kan sitta och gråta ena minuten och nästa leka och stoja som lyckliga små odjur"

Det var ett bra uttryck. Jag har själv märkt att om jag är så där in i h*e ledsen så man bara gråter o gråter, och när jag gråtit så jag fått kramp i magen och luften liksom tar slut börjar jag skratta. Det är inget jag själv bestämmer, det bara kommer. Jag har varit med om det flera gånger. Kanske är jag också "randig"?

kanske därav ordspråket "gråta så man skrattar" har uppkommit? 

Så du menar att jag inte är den första, tassy

Mänskan är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur…

Då måste vi vara släkt med Zebran, precis som jag alltid trott!

Läs http://cancer.ifokus.se/discussions/4ed1663788f4724cc40015e4-far-man-vara-glad#discussions-1

Just nu har jag gett mig 17 på att få upp en gammal spegel ovanför en hylla. Har jag än trixar så är jag 10 cm för kort. Men den SKA upp!

Så hör ni inte av mig på ett tag, så har jag antagligen fått hela hyllan på mig och brutit 6 eller 7 ben.

#19 Ha mobilen i fickan ifall du behöver ringa larmtjänst

På tal om speglar så har min man alltid haft en förmåga att sätta upp dessa så att jag bara ser nästippen. Han utgår alltid från sin egen längd.

Även på landet när han skulle sätta upp en hylla för tvättfat och kanna vid utedasst så var hyllan så hög att jag kunde stå rak och doppa näsan i tvättfatsvattnet.

#20 *fniss* Du kanske kan låna en pall på Lindex?

#21 Tack för tipset

Jag fick upp spegeln, trots att jag riskerade livet. Det blev skitfult, så jag fick ta ner den igen.

Garv Kerstin! Varför blev det skitfult?

Haha, ni är så jäkla roliga. Det är bara så skönt att spontant brista ut i skratt helt oväntat! Tack!

#25 Efter allt kämpande med risk för livet och ett antal hål i väggen så fick jag upp spegeleländet.

Tja, det blev en fix idé att spegeln skulle bli fin precis över hyllan och nästan i takhöjd. Det skulle liksom återskapa o reflektera det fina jag har på skåpet.

Tja, är man 2.30 cm så kunde det kanske se snyggt ut. Eller om jag hade en stå-pall framför skåpet.

Herregud, jag måste fått något virus i huvudet!

Jepp … been there , done that 

Kerstinjo!!! Jag såg dina kommentarer och du har verkligen en härlig komisk ådra i dina dito. Funderat på att skriva en bok med dina slagfärdigheter? "Jag fick upp hyllan till slut…det blev skitfult" Ha ha ha ha!! Fy fasen vad roligt !! Hör ni mina skratt? De borde höras i synnerhet som jag numera har stämband som fungerar!!

#29 Knäppis!

Eller om det är jag?

Nästa projekt var att få fast ett skoskåp i hallen. *fnys* Det är väl inga problem, lätt som en plätt!

Kollade i Staffans hamstersamling och hittade ett antal borrmaskiner. Alla hade olika namn, men skam den som ger sig. Borrade, nä, den borren funkade inte, borrade igen med en annan borrmaskin osv.

Sa till min yngsta dotter att nu tusan kör jag med superlim, det borde väl hålla hyllan på plats? Då påstår hon att jag inte är klok. Vad farao har jag missat i uppfostran?

Jo, MASSOR av superlim. Hihi, det kommer att bli skitbra……………..nä, det funkade inte.

Vad farao kan man inte köpa saker med FYRA ben som står upp av sig självt???

Hjälp, Kerstin, jag blir alldeles matt när jag läser… för att jag skrattar!

Men du, vad var det som inte fungerade. Jag menar bortsett från superlimmet för jag förstår faktiskt varför det inte gick…  Hade du skruv och plugg? Testade du med slagfunktionen på någon borr?

#29 Brommel, om vi samlar Kerstins citat och ger ut i en bok kanske vi kan bli rika du och jag?

kollade du att batterierna var laddade i borrskrället tokfia? 

Kerstinjo, inte är det jag som är galen utom av skratt möjligtvis. Vilken jäkla härlig humor du har!! Man sitter och skrattar för sig själv här i mörkret vid datorn. Du är bara för underbar!!!x 1000

#31 Slagfunktion????  Testade allt och borrade som en galning. Är det någon särskild knapp som det står "slag" på?

Vad tusan skulle jag med skruv och plugg till när väggeländet antagligen är gjort av järn?

Superlim höll inte……..så om det är för många barnbarn eller hundar hemma hos mig så säkras hyllan med drickabackar eller stolar. Funkar utmärkt!

Och barnbarnen är vana vid mormor, så de tycker inte alls att det är något konstigt.

#32 Batteri?? Här är vi så moderna så vi kör med el och jag garanterar att sladden satt i.

Tänker inte ens tala om vad mitt nästa projekt är.

slagborr är en särskild typ av borr, gjord för att orka med betongväggar 

Men Kerstin, du talar om sen när ditt nästa projekt är klart hur det gick?

Slagborrar har en knapp där man ställer om till slagfunktion. Den  markeras med en hammare på min. Har du en sån borr tar den sig garanterat in i din järnvägg.