Dum? Nää, det har du verkligen inte gjort dig känd för på den här sajten! Det måste ha varit något annat, kanske skyddsbarriären du nämner.

Eller så är det så här, ska man igenom en sån här historia måste man hålla fokus på framtiden. Och då finns inte utrymme för några tvivel, varken egna eller andras. Börjar man tvivla så är man inte lika stark längre.

Jag kommer att tänka på Estoniakatastrofen och de överlevandes berättelser. Flera av dem satte upp mål för vad de skulle göra Efteråt redan när de var mitt uppe i kaoset. "Då går vi på restaurang och äter en riktigt god middag!" eller liknande. Det där att sätta upp mål för vad man ska göra Efteråt, när man är igenom katastrofen, lär vara riktigt god överlevarpsykologi.

Så istället för att säga att det var en miss tycker jag du kan smickra dig med att ha fostrat kloka döttrar, som behöll sin oro för sig själva den här tiden och lät sin mamma ägna sig åt att bli frisk. Vilka fina kvinnor de måste vara!

Du är lika korkad som min man

Han har (haft) munhålecancer, och sjukhuset anordnade en sammankomst med sjuka plus anhöriga för att man skulle få kontakt med fler i samma situation. När det var Kens tur att prata så sa han att "Nu ser det ut att gå bra så vi bara glädjer oss åt det", varpå jag invände och sa att jag var tvärtom skiträdd för att det skulle komma tillbaka och blev bekymrad bara han harklade sig eller nös eller nåt. Han blev helt chockad, för han hade heller inte förstått att jag gick igenom ett annat förlopp än vad han gjorde.

Detta är tydligen helt normalt, men så pass att jag fick bearbeta det med några gånger hos en psykolog. Det hjälpte med att få lite annat perspektiv på det.

Du koncenterar dig om dig själv, och vi anhöriga om vår situation. Sen när man får lite överskott så kan man ventilera de olika vinklarna.

Det är nog svårt att sätta sig in i situationen shur det är att vara anhörig. Är man den sjuke så är det nog lätt att "glömma" eller inte förstå vilket helvete de närmaste också går igenom.

Jag kan ju bara tänka mig vilken mardröm det skulle vara om min man eller son hade fått cancer.

Nu var det jag, så det var ju inte så farligt

Det är hjälplösheten som är det värsta. Man kan bara stå och se på hur en älskad människa riskerar, eller håller att på att dö.
Trösta, ta de praktiska problemen, hjälpa till…ja visst, men man kan inta göra något för att stoppa sjukdomen. Man håller på att bli vansinnig, på olika sätt.

Man märker det inte själv utan jag minns att jag tyckte alla var så lugna och sansade i min omgivning men min mor berättade att hon grät sig till sömns varje kväll och hon oroade sig så mycket. Varje dag ringde jag hem från Gävle och "räknade" strålningar till muck!!!!

Skönt att få ett annat perspektiv på det, att anhöriga går igenom ett helvete.

Förvånar mig bara att jag inte fattade det.

(Ändå jobbar jag mycket med palliativ vård och möter många cancersjuka och deras anhöriga)

Men det kanske inte var så konstigt eftersom jag aldrig såg cancern som något hot mot mitt liv.

Jag vet bara att jag reagerade när äldsta dottern berättade om min cancer för äldsta barnbarnen och berättade att man kunde dö av cancer. Jag tyckte att det var heldumt att nämna att det kunde ha en dödlig utgång, men hon ville vara ärlig.

Varför berätta något sådant när jag inte hade en tanke på att det kunde vara dödligt. I alla fall inte för mig!

Men min make nämnde flera gånger; Du får inte dö före mig, för jag skulle aldrig klara det. Men inte ens hans rädsla tog jag in, för jag skulle inte dö.

Sund överlevnadsinstinkt kanske.

Ja Kerstinjo, visst har man överlevnadsinstinkt när det verkligen kommer till "kritan". Jag var övertygad om att det var "kört" när jag fick beskedet för jag visste att jag gått i många år med heshet och dålig hals. Men min bror och mina föräldrar var oerhört stöttande och starka och jag blev överraskad när mamma berättade att hon gråtit sig till sömns och till och med bett om att få "byta plats med mig"….Det var hjärtskärande och rörande. Men när vi är i kontakt med varandra så är tonen helt annan och jag är "aldrig sjuk och var aldrig sjuk"" Det satt en "liten jävel" i halsen….

Det går i flera led det där. Min mamma var bekymrad för mig (också för min man, men mest för mig), för att jag skulle köra slut på mig med fulltidsjobb och sjuk man osv, jag bekymrade mig om Ken och hur han hade det och vad jag skulle göra med katterna om han dog (typ) och Ken bekymrade sig om att det fanns en massa böcker och filmer han inte skulle hinna se och läsa. En av katterna lämnade inte hans sida, den andra bekymrade sig mest över mat-tiderna!

Alla har vi våra egna demoner att hantera…