Det måste ju handla om att de vill trösta dig. Säga att det inte är så farligt. Och så blir det fel.

Det är en svår konst att lyssna på rätt sätt. Jag är också sådan att jag drar paralleller till mig själv, och jag vet att det inte alltid tillför något till dialogen. Ibland för att man bagatelliserar problem, som dina kollegor tyvärr gör, ibland för att man "bräcker" en historia med en värre, vilket inte bekräftar den man pratar med på något sätt.

Jag hade också minnesproblem, och det har som tur är blivit bättre. Jag hade inga problem med att folk inte förstod att jag hade biverkningar kvar. Kanske för att en del uppfattat mig som ett vandrande Lexikon förut, och nu har jag inte längre alla svar på fingertopparna. Jag kan fortfarande, fem år senare, få leta länge i mitt minne innan jag hittar rätt namn eller ord eller vad det nu gäller.

Däremot är det inte alla som har förståelse för att jag inte tål lika mycket stress som tidigare. Så det händer att jag får för mycket på axlarna fast jag säger ifrån.

Har du bytt signatur förresten? Jag gillar den!

#1 Tack. Gillar också signaturen.

Jag förstår också att det är i all välmening och som sagt så gör jag själv kanske likadant med andra. Jag vet faktiskt inte

Skönt att höra att någon annan också har problem med minnet som du har. Även om de flesta friska människor också upplever sig ha minnesproblem så är det en viss skillnad på att ha fått det på ganska kort tid och dessutom relaterat till en sjukdom.

Egentligen är det här ett "ickeproblem" men det kan vara bra för en själv att uppleva något nytt så att man kanske agerar annorlunda när det gäller andra.

Jag känner också igen det där. Jag berättar ofta om mina problem i sociala situationer, just för att jag vill förklara varför jag inte riktigt hänger med. Det slutar alltid med samma kommentarer du får och så "skrattas det bort" och man pratar inte mer om det.

Det känns jobbigt ibland, för jag vet ju att jag kan verka både långsam, förvirrad och korkad ibland, även om jag verkligen försöker. Det ska väl gå över någon gång det med! =)

Jag gillar också din signatur förstås!

#3 Haha, känner så väl igen det där med långsam, förvirrad och korkad

Jag ska verkligen omvärdera mitt sätt att lyssna på människor. Det är faktiskt inte alltid bäst att relatera andras öden till sitt eget liv. Man gör det för att visa samhörighet, och istället blir det att man inte visar någon förståelse alls.

Knepigt!

#5 Ja, precis. Jag har lärt mig jättemycket själv.

För mig har det varit att alla är så oroliga och ängsliga över mitt väl och ve. Ska du inte gå ned på halvtid? Är det inte jobbigt? Är du inte trött`Jo jag är trött men är aldrig andra trötta? Jag blir faktiskt tröttnat på alla välmeningar och som Bumbleboo skriver så är jag också trött på denna konstiga tröstmening: Så är det för mig också….SKulle det vara till hjälp eller?
Jag är definitivt inte lika stresstålig och stannade hemma en vecka längre efter jullovet för det har varit så mycket med följderna av stormen Dagmar och pappas sjukdom ( benamputation p g a nekros i benet) och ett helt jullov på besök i Hudiksvall ( där jag jobbar) och på sjukhuset.

Det där med att dansa i regnet tar jag till mig som ännu en klokhet från er underbara vänner här inne på forumet.

Min bästa kompis är deprimerad, alltså diagnostiserad med sjukdomen depression och går på diverse piller för att fungera. Hon har sagt flera gånger att en av sakerna hon verkligen uppskattar är att jag erkänt att jag har inte den blekaste aning om vad hon går igenom och jag kan inte förstå det.

Hon är attas trött på att alla jämför 'en dålig dag' eller en såndär allmän 'down-period' (som alla kan ha) med en sjukdom som beror på ett kemiskt problem i huvudet. Hon hör hela tiden "ja, jag förstår… i förra veckan/året/igår så mådde jag också dåligt pga…".

Efter hon sagt det så har jag hållt upp med att hela tiden relatera till mig själv, så som Bumbleboo upplever det. Dessutom är det egoistiskt som fasen. Om nu en människa berättar om nåt viktigt, så vänder man plötsligt samtalet till att handla om MIG - "ja jag vet hur du har det. Förra veckan så kände jag mig yr och….".

Nä, lyssna och sä nåt i stil med "så bra att du berättar, så vet jag varför du vinglar till ibland" eller bara kolla om du kan göra nåt för att underlätta i vardagen (typ flytta lite möbler som är vägen eller så).  Kan också vara bra att veta om personen vill ha hjälp, ska man stötta upp om det ser lite yrt ut eller är det bättre att klara sig själv?

#8 Ungefär lite så jag menade.

Du beter dig på precis rätt sätt tycker jag. Det är väldigt svårt att sätta sig in i hur en deprimerad människa känner eller någon annan med en annan åkomma.

Jag tror att man under resans gång har omvärderat mycket här i livet och kommit ett steg längre än vad t.ex. arbetskamrater kommit (eller någonsin kommer att komma).

Jag bara häpnar när någon häver ur sig dumma komentarer som; "ja jag vet hur du har det. Förra veckan så kände jag mig yr och….". Samtidigt som jag undrar hur korkad den människan är.

Jag tror att det många gånger handlar om rädsla. De vet inte vad de ska säga eller hur de ska bete sig och då kommer dessa idiotiska kommentarer.

Får tyvärr erkänna att jag inte alls har någon förståelse för detta och tycker att det är bättre att de håller tyst i stället. Jag har en jobbarkompis som är suverän på att utrycka sig likadant. *pust*

Minnet?? Vad pratar ni om? Skulle det vara något fel på det?

Nä, hinner inte skriva mer, jag ska gå och slänga hunden och sedan gå en sväng med soporna.

#10 Haha, du är för rolig

Jag fick höra häromdagen att "jag har ju kunnat göra vad jag vill i snart två år".

(?!)

Jodå, jag lever i en evig semester, varje dag!

#13 Jag har också hört "men du har ju varit ledig i 10 månader" Känns lite som man tagit ett sabbatsår för att gå hemma och må gott.

Kanske är man extrakänslig för ordfel men när man mått så dåligt så känns det nästan som ett hån.

Jag vet ju att det inte är illa menat utan bara förlupna ord men det fastnar ändå på något sätt.

Det är bra att ha med sig i framtiden när man själv möter någon som varit/är sjuk.

Ja, det är väl så.. Jag ska försöka ta det som en läxa till mig själv i stället för att analysera och bli arg. Det vinner jag nog mest själv på också!

I det här fallet är jag nog extra känslig eftersom det var min chef som sa det…

Är det sant att ni fått höra att ni mer elller mindre haft semester under den tiden ni varit sjuka? "Fått göra vad ni ville", "varit ledig" - eh, strålningar varje dag, läkarbesök, blodprover, kemo som slår ut dig fullständigt, allmän dödsångest, sömnproblem, ätstörningar, bekymmer om vad som ska hända med familjen (håret, ekonomin, trädgården, huset, böckerna osv).

Hur ini h*e korkade är folk? Jisses…

#15 Jag har bara hört det av två personer måste jag påpeka. De allra flesta har ändå förståelse.

Det är väl kanske att man är lite känslig som liknande ord fastnar?

Vet ni vad, någon sådan människa har jag inte råkat ut för, som trott att jag var ledig under det år då jag var sjukskriven.  Jag blir helt paff när jag hör det, jag blir inte ens arg å era vägnar. Det låter bara så obegripligt korkat…

Jag har varit sjukskriven över ett år och kommer troligtvis vara sjukskriven minst ett halvår till, men kommentarer om min "ledighet" har jag varit förskonad över.

Däremot så glädjs jag mycket av att mina två bästa jobbarkompisar, samt en f.d. hör av sig med jämna mellanrum. Känns alltid skönt att få höra att de saknar mig på jobbet.

När jag kom tillbaka till jobbet i höstas så var det snarare att folk frågade om jag redan skulle börja jobba? Jag är förvånad över att folk kan tro att man är på semester? Det finns folk till allt men vi får väl antagligen göra så att vi har överseende med denna form av dumhet? Det låter så på dig kära Agilis att du överser med detta med din härliga ironi och det är storsint men man ser lite annorlunda på saker efter en sådan sjukdom.

#19

Jag vet inte om jag gör det egentligen. Det är bara det att jag alltid är för sen att koppla ihop saker i hjärnan. Min reaktion kommer bara aldeles för sent. Jag ska ta den gången som en läxa till mig själv, det ska jag försöka göra. Fast när det dyker upp något liknande nästa gång kan jag känna mig förberedd och fråga vad som egentligen menas.

=)

Agilis, jag tror folk behöver något att säga bara.De vet inte hur de ska bete sig för man blir liksom brännmärkt när man har eller har haft cancer. För att ha något att säga så lägger de sig på en nivå mellan skämt och halvt om halvt lite omsorg. Kanske är det lite samma sak som när folk skämtar om att man är t ex hes och då kommer både alkholist-och huliganskämten fram. Jag fick hur många huliganskämt som helst tillika kommentarer om whisky och festande. Det ska vara lite kul och lite hurtigt samtidigt som dessa personer inte vet vad de ska säga och det vet de verkligen inte. Uppenbarligen! På slutet så sade jag helt enkelt åt dem att hålla käften för "jag har strupcancer" och då teg personerna och dröp iväg. Vad ska man säga till dumbommar som kommenterar ens sjukdom med semester?

Brommel:

Nej, jag tycker att du gjorde rätt som sa ifrån. Jag antar att det känns konstigt för mig eftersom det var min chef och på sätt och vis är det faktiskt så att jag sabbar hens karriär genom att bli långtidssjukskriven. Kanske är det jag själv som därför är extra mottaglig för "fri tolkning" av kommentaren.

Jag och min man skämtade en hel del om cancern, och han ibland hade svårt att prata, och jag kan tänka att man kan skoja inom familjen med "skalle-pär" och liknande saker för de som tappar håret, men då ska man vara nära vän.  Men aldrig att jag skulle kunna säga att min man "varit ledig" under sin sjukdomstid.

(Däremot var han inte så sjuk att det ursäktade att han inte satte in saker i diskmaskinen och liknande! )

Jag har inte haft cancer och hoppas jag kommer att slippa det men kan ändå relatera till det du skriver Humlan. Jag har min Dercumsjukdom som gör att jag får en del problem med minnet och känner igen mig där.

Jag tror inte att de som säger till dig: så är det för mig med att de alls vet hur det är utan de vill trösta dig som sagt. Ibland kan det bli fel om de inte alls har haft liknande problem som du har och då tycker jag att de ska lyssna istället och möta dig på ett annat sätt.

Hur som helst så tycker jag att du är stark och duktig som jobbar igen så nu kramar jag om dig hårt min vän

#24 Tack.