Nej, tyvärr. Tystnadsplikten gäller gentemot anhöriga också.

Jag tror det bästa ni kan göra du och din syster är att tala om för föräldrarna att ni vill veta allt. Annars går ni bara och ängslar er och föreställer er det värsta, och det är nästan värre. Era föräldrar försöker säkert skona er… joch i stället utsätter de er för ännu mer stress och oro.

Vi har sagt att vi vill veta allt….även om det är dåligt.
Men de säger ändå inget.

Pappa sa ju att hans tunntarm var full med metastaser så därför kunde de inte ta bort. Men nu säger mamma att de inte vet…….Hmm???
Och till mej har hon sagt att de har haft mötet de skulle ha efter operationen..men till min syster säger hon att det kommer.

Så därför tror vi nu det värsta.
Jag vet att de inte vill oroa oss nu i juletider. Men vi ser ju och känner vår pappa. Och vi känner att nåt är hemskt fel.

Bättre att vi får reda på det och kan vara med vår pappa så mycket vi kan. Nu vet vi ju inget och kan heller inte finnas till hands för honom på rätt sätt för honom.
Och är det nu inte så illa som vi tror så kan de tala om det.
Men när de nu inget säger och säger olika till min syster och mej så tror vi ju det värsta.
Vi har inte fått vara med på ett enda möte.

Du får säga till dem precis vad du skriver här.

Och du har rätt, det är alltid bättre att veta än att man ska gå och föreställa sig det ena scenariot hemskare än det andra.

Jag förstår dina föräldrar som inte vill oroa döttrarna över jul. Men det blir ju bara värre! Skulle de själva vilja bli besparade dåliga nyheter om er för att få en lugn jul?

Som du säger, är det illa vill ni ju finnas där för er pappa, och ta vara på all tid som finns.

Hoppas föräldrarna förstår er.

Kram!

Här kommer ett svar som kanske inte är det som eftersöks men men.

Från egen erfarenhet som patient så kan jag säga att mina anhöriga är alla olika. Mamma hon flippar och blir känslomässig så fort det händer grejer med oss barn. Pappa bryr sig lika mycket om oss barn men är en sansad gubbe. Tänkte bara ta upp mamma och pappa.

Jag bryr mig aldrig om vad som sägs, det kvittar… allt blir som det blir oavsett. Alla som vill får följa med på alla möten om de så önskar, dock så är det lättare att ha med pappa än mamma. Anledningen är trots att de tycker om mig lika mycket så skickar dom ut olika "energier" i rummet mamma blir tokigt orolig av allt cancerprat även om doktorn inte säger något alls som behöver vara orolig över. Hon blir nästan orolig av att bara vara på sjukhuset och det märks. Pappa han är med och lyssnar mest och ställer eventuella frågor på ett helt annorlunda sätt än mamma. Han är mer sansad och lugn och förändrar inte situationen i rummet.

Så med mamma får man som cancerpatien nästan ta på sig en börda till och det är att lugna henne….. och det är ligger inte på min priolista över vad jag måste göra för att må bättre, jag vill ha lugn.

Så efter 14 år på sjukhus så är det enklast att inte bry sig, och hoppas att ens anhöriga är lika coola. 

Alla är olika, men som patient har man tillräckligt att tänka och oroa sig över att man inte vill lägga energi på att lugna anhöriga. Så som anhörig till mig eller kompis så önskar jag att allt är precis som vanligt.  För varför ska mina kompisar ändra sitt beteende utifrån min prognos, om du vill vara med din pappa så häng med honom oavsett prognosens längd….varför känna stress över prognoser. Vad vet läkarna egentligen det händer bra saker och dåliga saker som dom aldrig förutsett hela tiden. Både med friska och sjuka personer.

Två meningar som fungerar för mig och mitt liv:
1-Citat från Matrix "Ignorance is bliss"

2-Saker och ting kanske inte blir som man tänkt, men det löser sig, kanske inte på bästa sätt men det löser sig… det blir vad man gör det till,

#4….

Tack för en annan syn på saken. *L*

Mej behöver de inte lugna…jag är stark i mej själv och kan ta både dåliga och bra besked…Så där klämmer npg inte skon från mina föräldrars håll.

Men jag förstår de…
Fast min syster och jag känner oss lite utanför när vi inte får veta.
Det är ju trots en av våra föräldrar som är sjuk.

Och vi är med honom och stöttar honom ändå. Men hade vi fått veta hur det egentligen ligger till så kanske vi kan stötta på rätt sätt. Hoppas du förstår hur jag menar.

Kram

Jag fastnade särskilt för en sak som Fridaybrew säger: Vad vet läkarna? De gör en prognos, men den är baserad på en grupp liknande människor, inte gjord för en specifik individ.

Och ser man det så, så har läkarna alltid fel…  Inte statistiskt, men för berörd patient!

Så jag är med på Fridaybrews slutsats, då kan man lika gärna inte veta. Och fortsätta leva sitt liv som man vill.

Lite fatalistiskt, men jag gillar det!

Kram på er!

Om inte din pappa har sagt ifrån att det ska gälla sekretess så ska du kunna få veta allt dom vet. Men glöm inte att man måste dra allting ur läkarna för att få veta. Ställa rätta frågor osv. Dom säger inget mer än dom måste, även till mig som patient.

Sen är det också så att man själv som patient inte kanske har kopplat ihop trådarna helt och hållet. Man måste ju faktiskt vara ganska psykisk stark för att klara det hela.

Dessutom vill man inte oroa sina anhöriga mer än nödvändigt. Där kan jag tala för mig själv eftersom jag fick veta att jag hade metastaser i levern för 2 v sen. Jag har inte talat om det för någon av mina anhöriga för jag vill inte att dom ska oroa sig  mer än vad dom gör ändå.

Kram

#7 Det där kan inte stämma, att man får veta allt som anhörig? Det måste vara tvärtom, att man måste säga ifrån om sekretessen inte ska gälla.

Vad jag vet gäller tystnadsplikten t.o.m gentemot makar, dvs om du inte gett din tillåtelse får läkaren inte berätta för din make hur du mår.

I ditt fall, Lena, så vet inte familjen att det hänt något nytt, så då fungerar det att bespara dem oro. Jag förstår hur du tänker, och jag skulle säkert göra likadant. 

Samtidigt, om det var mina närmaste som undanhölll information, så skulle jag inte bli glad. Vad är rätt och fel?  

Kram!

Håller med Lena1971 att sekretessen gäller. Om inte patienten har givit sitt tillstånd så får inte information ges ens till familjen.

Sen tycker jag att det är att gå bakom ryggen på patienten om man inte frågar om det är OK.

Detta att undanhålla för sina nära och kära är inte bra. För om, nu säger jag om, det är väldigt allvarligt så kan det finnas saker man vill få prata igenom innan det är för sent.

Men som sagt vad är rätt och vad är fel?

Ja, det stämmer med sekretessen, men eftersom dom frågor om den ska gälla så har man ju möjlighet att bedöma om den ska gälla eller inte vilket man inte skulle ha tänkt på annars antagligen. Jag har ingen sekretess så det är fritt fram att få veta. 

Vad gäller att undanhålla så är det kanske inte helt beräknande. Skulle någon fråga så skulle jag naturligtvis säga som det är. Dessutom när man redan är allvarligt sjuk och dom nära vet om det så kanske det egentligen inte har någon större betydelse.

Nej, riktigt så är det inte med sekretess. När man frågar en patient om det är sekretess som gäller så är det ifall nån ringer och frågar efter patienten på avdelningen. Eller kommer dit och frågar.

Har en patient sagt att det är sekretess som gäller, så får man som vårdpersonal inte ens bekräfta att patienten finns på avdelningen/mottagningen.

Däremot så gäller fortfarande sekretess angående journaluppgifter och patientens tillstånd. Vill anhöriga tala med läkare så ska patienten ge tillstånd.

Det är inte lätt det där, berätta eller inte. Man vill inte göra sina anhöriga ledsna, så därför tiger man. Och som anhörig kan man bli sårad av att inte få veta. Ingen vill väl att den som är sjuk ska bära hela lasset själv?

Inom familjen känner man förhoppningsvis varann tillräckligt väl så att man vet vilket som är rätt. Eller så tar man det när någon frågar, som Lena- säger.

Många gånger tror jag att båda parter vill skona varann. Den som är sjuk vill skona sina anhöriga från att höra hur illa det är.

Precis som anhöriga som får veta att nån är svårt sjuk vill skona den sjuke från sanningen.

Tyvärr så blir det som att gå som "katten kring het gröt"

Det kan bli så fel när alla vill skydda varann.

Men som du säger Lena så känner man förhoppningsvis varann så bra inom familjen att man kan prata med varann.

Sen är det vad man tar in också.

Vet när min pappa var sjuk så höll mamma fast vid att läkaren sagt att cancern var behandlingsbar. För mamma blev det lika med att den var helt ofarlig. Vilket den ju inte var då pappa inte levde så länge efter det beskedet.

Men som sagt ord betyder olika för olika människor.

När min pappa var sjuk så om jag uppfattade det hela rätt så kunde både jag och min bror ringa läkaren och prata med han om vi hade frågor ang. pappa. Men ingen ut av oss gjorde det. Ja jag vet inte vad som gäller men sekretest ska det ju vara men som anhörig måste man ändå få veta….Vet att man kan säga till om man ligger på sjukhuset vilka som får kontakta en och inte osv.

# 14 Det är inte säkert att man som anhörig behöver eller måste få veta hur det är. Det finns många exempel där det inte kan eller bör lämnas uppgifter.

Det som gäller är att man ska ha patientens tillstånd för att få lämna ut uppgifter till nån annan person.

Sen kan det också va så att läkaren har gjort upp med patienten att det är OK att prata med anhöriga när dom ringer.

Du har redan fått så många kloka råd här Mia, det är ju som de säger att man ger aldrig ut information gällande en vuxen om inte denne är medverkande eller i alla fall vet om det. Tror också att din pappa säkert tar in information till viss del och likaså din mamma, de är ju i en tuff situation och det kan vara svårt att hålla rätt på allt och reda ut alla begrepp. Man kan alltid be om ett anhörigsamtal, dvs att du får ett samtal med doktorn om din pappa är med eller går med på att ni ses själv.

Tänkte precis…Var är Mads, hon vet om hur det är med detta med sekretess.

Ja, när man är i vården så vet man hur det ligger till. Är också sjuksköterska, så sekretess vet jag vad det är och när man får lämna ut information eller inte.

#18 Ja jag visste inte om det där…Vet bara om att Mads är sjuksköterska.

Ingen fara alls. Det är inte så lätt att veta.

Men nu vet vi vilka vi kan fråga när det gäller sådana här saker…..

Hmmm ja de va ett tag sen denna tråden va igång så de e ju inte säkert någon läser detta. men. Min sambo har canser och han får behandling mm i Falun. På den avdelningen han är så får då jag som sambo veta allt bara jag frågar och läkaren har tom sagt till mig utan min sambos närvaro att om jag undrar något är jag mer än välkommen att kunna boka in ett eget möte ensam med hans läkare för att tex kunna ställa frågor osv. Dom har även en anhörig grupp som träffas ett par ggr per år på sjukhuset och pratar tillsammans. Jag försöker i den mån jag kan att alltid vara med min sambo på hans besök då får jag också veta och kunna ställa egna frågor även om svaren ibland kan varaa lite si och så. man får läsa lite mellan raderna. hoppas detta svaret når dig som startade tråden…. mvh renee