Man blir känslig för kommentarer när man har det jobbigt. Det är bara naturligt.

Som jag själv skrivit i en annan tråd så har människor svårt att förstå och man kan få höra de mest häpnandsväckande uttalanden.

Det gäller bara då att tänka på att de menar inget illa. Även om det är klumigt så är det nog ändå ganska naturligt att säga -Det kommer bli bra, kämpa på osv. Att växla samtalsämne är säkert för att de tycker att ämnet är svårt att prata om.

Jag har försökt att vända min irritation till förståelse istället och försöker ta det som en lärdom till mig själv om jag möter på någon med problem.

Jag förstår exakt, föf min man var igenom en omgång munhålecancer där de efter 1a operationen sa att allt var ok, men de strålade "för säkerhets skull". Sen gick det några månader och så började en ny lymfknuta växa och så började vi om från början.

Jag var också arg på min man och alla andra. Helt normalt.

Jag blir både arg och ledsen då jag läser hur andra människor behandlar er. I dessa tider är så många som är så upptagna av sig själva. Det är också många som jobbar och står i för att få det att gå runt och då tänker de sig inte för.

De stannar som inte upp och lyssnar men att börja prata om en resa eller så då någon är så pass sjuk, det är inte okej alls.

Sedan vill jag i alla fall skriva att det kan ju gå bra och han blir återställd helt och hoppet bör du inte tappa. Jag kan förstå att det är jobbigt att vara anhörig med allt vad det innebär.

Att vara arg kan vara bra ibland för att bara vara ledsen det orkar ingen med i längden.

Till sist Lucian så är det nog så jobbigt att ha de problem du har och jag vet vad du menar då jag har en reumatisk sjukdom själv.

Prova att vara stark och se de små glädjeämnen som finns. Jag önskar er lycka till och att det ska gå bra i alla fall..kramar Susanne!

Tack till bumbleboo, Halvdansken och JereMina för att ni orkade svara på mitt inlägg. Försöker ta till mig av era kommentarer, trots att det vissa dagar känns som att jag håller på att bli tokig!

Härinne är du i alla fall fri att berätta vad du vill, Lucian, och här brukar det alltid finnas någon som lyssnar.

Hur mår mannen nu, med cytostatika och allt? Och du själv, har du fått något extra stöd i egenskap av anhörig?

Lucian..det kändes så bra att svara dig och det var inte ett dugg jobbigt utan tvärtom. Hur mår ni idag?

Jag skrev faktiskt själv om det in denna tråden här, och la in samma inlägg på Psykologi i Fokus.

Du är helt normal, men det visste du säkert redan!

Hej Lucian. ÄNTLIGEN är just DU funnen. Som jag har letat. Jag sitter i exakt samma position som dig. Min sambo har också lymfom och jag har precis som dig sökt en annan anhörig att utbyta tankarna med. Snälla vi kan väl utbyta mail adresser eller så  så att vi kan växla ord med varandra. Min sambo har snart genom gått sin första omgång med behandling. Han har en kvar om ca 3 mån sen skall det vara uppehåll men dom har sagt till oss att det går inte att bots detta bara fördröja sjukdomen…. Så jag går med trasig själ och försöker vara så gott stöd jag kan till honom. Hoppas på svar…..

Kram

ville också ha sagt att jag som dig känner ilska. frustration. otillräcklig. ledsen. besviken men framför allt så känner jag att det är så fruktansvärt orättvist. min sambo är mitt livs största kärlek trotts jag nyss fyllt 31. men jag har alltid bara hört andra tala om han med det stora H.et. Nu när jag träffat honom kommer detta som ett bombnedslag. =( Börjar fundera på om det är nån sjukdoms dejavu över mig då min f.d sambo fick ett tiotal stroke men vårat förhållande sprack. Nu när jag hittat mannen i mitt liv får vi besked han har obotlig canser +ca 8-10 år kvar att leva. Ja men jippie. ( not )

Jag har ibland svårt att hålla alla känslor tillbaka men jag måste ju försöka att vara stark i detta och inte brytas ner helt för det hjälper inte honom som redan är på bottnen även om han som alla andra kan ha bättre och sämre dagar. Men vad gör man när dom typ går i koma och låser en ute från sin egna värld och man försöker göra nått gott men det biter inte. Dom lyssnar inte. Dom är liksom inte där. Eller när dom säger… vad spelar det för roll jag ska iaf snart dö… Då sjunker jag ner i den djupaste av alla dalar och det är inte någon lätt sak att "klättra" upp igen. Ännu tyngre när man skall släpa upp två.

Sen skall man försöka vara sitt gamla vanliga jag i vardagen och då kommer "nötterna" in och säger… Hur mår ni och hur går det. Då vill jag bara skrika…. ja vad tror ni själva. Eller när dom säger…. Vi hade så trevligt på festen igår…. Ja själva va vi hemma och min sambo spydde för han mår dåligt av sina behandlingar. Ja vad skall man säga. Det är inte lätt för omgivningen att förstå så man får försöka fortsätta vara mänsklig mot dom även om det ibland är svårt. Ja det finns mycket jag vill skriva dej lucia. Hoppas du hör av dig. Kram…

Wolfgirl, på 8-10 år kan oerhört mycket hända. Nya rön kan göra att det som är obotligt just nu är fullt möjligt att bota om 5 eller 3 år!! Det hoppas jag så att du och din sambo kan ha många många fler år tillsammans!!Kram!

Jo vi måste våga att hoppas mer än vad vi vågar idag. men det är inte det lättaste men jag gör så gott jag kan för att orka bära oss båda ibland…. Kram på er alla.