Hej Sara, välkommen hit!

Vilken tid du har varit igenom. Jag har mycket jag skulle vilja fråga dig om, och mycket jag skulle vilja säga.

Vill du berätta mer om ditt liv när din mamma var sjuk? Hjälpte du henne mycket? Det låter som att ni stod väldigt nära varandra. Du nämner inte din far, och det får mig också att undra varför. Säg ifrån om jag är för närgången, jag kanske frågar om saker jag inte har med att göra!

Jag vet inte varför en del fastnar i sitt sorgearbete. Jag har inte gjort det själv. Den närmaste jag förlorat är min mamma, och jag sörjer henne av och till, men däremellan tänker jag på henne som om hon fortfarande är med oss.

Jag undrar, hur svårt tyckte du att det var medan din mamma var sjuk? Jag frågar för att jag fungerar så att när jag är mitt uppe i en kris fungerar jag ganska bra, men när krisen är över, då sjunker jag. Kanske är du också en sån som skjuter saker framför dig, och tar smällen ordentligt senare?

Det skullle förklara varför du drabbats så nu, och ge hopp om att din tid av depression snart är över.

Är du ute o rör på dig varje dag? Tränar, eller promenerar oavsett väder? Det är jätteviktigt! Är man deprimerad behöver man röra på sig.

Och så vill jag säga dig en sak, kom ihåg att du fortfarande är ung! Vad jag förstår är du några år över 30 nu? Du har tid till allt du vill fortfarande- familj, utbildning, nytt jobb… Tänk efter vad du vill ha, och se till att du får det.

Ta hand om dig!
Kram

Hej på Er båda.

Sara, Lena skriver så klokt. Så jag kan nog inte tillföra något.

Men om det är okej så skulle jag vilja skriva ner vad mina vänninor har sagt och tyckt och hur jag själv skulle önska.

Har en vännina som dog för 9 år sen i cancer. Jag följde och var med i hennes cancer under tiden från det hon blev sjuk tills hon dog.

Hon var så mån om och hennes högsta önskan var att hennes barn, skulle bli glada , lyckliga, se ljust på framtiden. Att de skulle få fina liv. Att inte hennes sjukdom skulle påverka dem

Men hon ville att hennes dotter skulle gå på kontroller lite oftare än vanligt.

En annan vännina som snart är friskförklarad. Hon visade samma känslor.  Hennes barn framtid , lycka var o är det viktigaste för henne.

Hon gläds åt varenda liten sak de är med om.

Hur önskar jag själv då. Jo trots att mina barn är vuxna, de är 32 o 34 år. Så är jag otroligt mån om  och min högsta önska om jag skulle bli sjuk är.

-att de skall njuta av sina liv.

-att de skall se glädjen i solen strålar en vacker dag.

-att de skall känna värme från sina medmänniskor. Ja, att de skall känna glädje o lycka i livet

Sen vet jag också att man måste få sörja i fred, att man går igenom olika faser i sörjandet. Att  det tar olika lång tid. att vi går igenom faserna huller o buller. Finns inget rätt o inget fel. Att man alltid kommer känna saknad.  Att alla känslor är tillåtna

Som mamma skulle jag önska att Du kanske tittade upp mot solen de dagar den tittar fram, tänker o vad den värmer vackert o skönt ner på mig. Att Du kanske tar en promenad eller gör något annat  ute i solen så du riktigt kan njuta av den.

Att du kanske unnande dig en stund antingen vid en vacker blomma hemma eller ute i naturen. Då du sitter och försöker att riktigt slappna av, lukta på blomman o bara känna ro.

Att Du ber en vän följa med på fika eller utflykt, promead eller nått roligt och att Ni unnar er att vara allvarliga eller fnittrigt barnsliga beroende på hur NI känner er.

Kanske skulle du skriva ner Dina tankar, ledsna tankar, vemodiga tankar glada tänkar om Dina känslor

Jag skulle viljaatt jag skulle få finnas med mina barn som ett fint minne, att de får ett leende i mungipan när de tänker på sin mamma.

Nu skall jag sluta innan det blir en novell. Ursäkta det blev så långt

En varm kram till Dig

Fått hjälp och stöd genom mina vänner i kyrkan.(när jag har haft sorg)

Lena: Det är helt ok med frågor, jag kanske behöver berätta.

Jag hjälpte inte min mamma rent praktiskt. Hon klarade det mesta själv oftast. Hon var väldigt "frisk" för att vara döende. Att jag skriver döende är för att det var de tydliga med redan från början, att hennes cancer inte gick att bota. Första halvåret var hon iofs väldigt sjuk, då låg hon inlagd i samma stad som jag studerade och då försökte jag först vara "duktig" och klara av studier, extrajobb umgänge etc. I april året efter gick jag in i väggen och fick antidepressiva. Skaffade hund också, vår gamla dog tre veckor innan mamma fick sitt besked. Under det första halvåret så skulle de göra en nödoperation och försöka ta bort så mkt som möjligt av tumörerna. Vi lyckades få det till att en läkare vid namn Christian Ottosen utförde operationen och han lyckades över förväntan (3 mån tidigare när de upptäckte cancern hade de bara öppnat och sytt igen för den kirurgen kunde inte göra ngt).

Christian Ottosen lyckades operera bort all synlig cancer och det var pga det hon kunde leva 10 år till. Metastaser fanns kvar så cancern spred ju sig igen under åren, hon gick på extremt höga morfindoser men hon var "frisk". En del ifrågasatte tom hennes sjukdom och anklagade henne för att ljuga. Släkten tog för givet att hon skulle leva. Hon var trött men ville leva livet fullt ut, reste så ofta hon kunde och såg hela världen. Vi träffades ett par ggr i veckan, på våren och sommaren ofta på förmiddagen och drack kaffe i parken med hunden. Vi pratade i telefon varje dag.

Vi bråkade, blev vänner, livet gick sin gång, vi kom varandra otroligt nära under dessa åren, vi hade det inte så bra när jag var liten. Det känns hemskt att skriva ngt negativt om min mamma men under de här åren fick jag äntligen den mamman jag hade längtat efter under min barndom. Vi båda förändrades och såg väl livet och varandra på nya sätt.

Min pappa har aldrig funnits så mycket. Han var narkoman. Hade kontakt med honom från och till. Lång historia, en novell som jag inte riktigt orkar skriva. Men han dog han med.  Ett halvår efter mamma, insjuknade i diabetes och fick amputera benen, vaknade aldrig upp igen. Jag fick inget veta förrän han var död. Har svårt att förlåta honom för att han inte kom till mammas begravning, inte hörde av sig.

Jag mådde dåligt av vetskapen om att min mamma skulle dö, de 11 åren var tortyr på ett sätt men en välsignelse på fler sätt. Att vi kom varandra så nära, att hon fick fullfölja sina drömmar om att se världen. Hon levde i nuet, jag kunde inte riktigt det, jag levde i sorgen. De antidepressiva medicinerna jag tog påverkade mig otroligt negativt. Det visste jag inte då, trodde det var dom som höll mig uppe. Men slutade med dom för 8 mån sedan och visst sorgen slog till hårt men de hade förlamat mig, gett mig extrem ångest och en fruktansvärd trötthet.

Jag har kvar min hund som jag skaffade när mamma blev sjuk, men hon är gammal nu. Är livrädd för att förlora henne. men jag går ju ut varje dag pga henne även om det inte alltid blir så långa rundor.

Signemo:

Tack för dina ord. Jag tror verkligen att min mamma vill exakt så som du skriver. Eller jag vet det. Och jag försöker men mörkret är så förlamande. Jag kan inte hitta ngn mening med livet. Jag vill inte dö. Och jag är absolut inte självmordsbenägen, men jag ser bara tomhet framför mig. Jag vet att jag för både min och min mammas skull måste försöka hitta saker att glädjas över och jag försöker.

Sara, sitt inte ensam på din kammare och grubbla på det hemska som hänt dig och den hemska tid din mamma gick igenom. Du bör ta dig ut, träffa folk, prata om vad som hänt även om säkerhetsventilen(gråten) kommer för det får du räkna med. Att inte prata om detta hemska och om döden det blir bara destruktivt, det slår tillbaka mot en själv. Det är strongt av dig att vilja berätta i den här tråden och det är en bra början men det räcker inte, du måste ut och träffa folk, kanske med samma intresse som du själv har i botten.

I mitt fall var jag trettio år när mina föräldrar körde ihjäl sig i Norge, båda på samma olycka. Tursamt nog höll jag på med folkdans på den tiden och hade väldigt många underbara kompisar som stöttade mej, de såg till att man fick prata om olyckan och att man själv kom på andra tanklar, det är alldeles för lätt att hamna i en ond cirkel som bara är destruktiv.

Självklart så lider jag med i din Sorg för det som händer då man mister en nära anhörig är inget man vill uppleva ofta.

Ta dig ut och träffa folk.

Hej Sara.

Vad jag lider med Dig.  Får vi lov att puscha Dig lite här.  Skulle kännas så fint om vi får lov att följa Dig i ditt liv o vardag.

Tror precis som Björnidet skriver att Du skulle må bra av att söka Dig utåt.

Att söka sig utåt kan vara mycket.

Det kan vara en promenad som jag skrev. Det kan vara att sätta sig på ett fik och se människor. Det kan vara att le och säga några ord till en medmänniska i affären eller som man möter någon annanstan.

Det där att bara le och säga hej, ger andra så mycket.

Själv så är jag sån att jag gärna ler o säger hej om jag har ögonkontakt med någon. Det kan vara någon som släpper mig före i en kö eller dörr eller tvärtom om.

Det kan vara att tala om att någon annan har vacker frisyr , ja vad som helst.

Senast i förrgår talade jag med en kvinna,jag gjorde inget annat än lyssnade, sa väl lite om det ena o det andra. Innan vi lade på så tackade hon för att jag ringt. ( det var en kvinna som arbetade på ett ställe och kände sig utnytjad där).

Kanske kan du Lite i din egen takt ta dig ut bland andra. Säga några ord. kanske gå o titta på utställningar, sport, ja det du skulle kunna tänka vara intressant om du bara mått bra.

Kanske kan du hjälpa någon gå ut med hunden  m.m.m

JAg skulle bli så glad om vi fick följa Dig. Kanske Du till och med bor i närheten. Själv bor jag i Halland.

Kram . Önskar dig en fin helg med mycket sol o värme

Hejsan Sara Min mamma dog 16/2-2011. Alltså för ett år sedan. Hon hade cancer. Vi kom också väldigt nära varandra och även om man visste att hon skulle gå bort kändes det fruktansvärt tungt när den dagen kom. Och samtidigt en lättnad faktiskt. Jag har alltid haft en känsla av att det finns en fortsättning på andra sidan som inte är lika tuff som denna. Man la 100% på mamma. Först till jobbet 5 på morgonen och sedan raka vägen hem till henne och dagarna räckte ändå inte till riktigt. Det här året har varit jobbigt. Jag har inte haft energi till något utom det allra viktigaste. Trädgården såg väl ut som ett bombnedslag och även rabatterna. Mamma älskade fjärilar och jag gjorde iordning en rabatt med växter som lockar till sej fjärilar. Nu efterhand så inser jag att jag nästan gjorde ett alltare till minne av mamma omedvetet . Under hela det här året har jag gått igenom massor av minnen och tänkt och funderade på vad vi gjorde just den här dagen för ett år sedan. Nu har ett år gått och jag har fortfarande inte gråtit, till exempel. Men allt börjar kännas bättre och bättre och jag har börjat på Zumba. Världens bästa medicin. Det måste du prova. Det sätter igång massor av saker i kroppen och man är både svettig och jätte glad efteåt. Jag kan gå ut och vända ansiktet mot solen och bara lyssna på alla småfåglar. Det ger också energi. Härliga promenader. Det finns så mycket att glädjas åt. Små ting som man kanske inte lägger märke till direkt. Som någon sa, ett leende från någon kan göra en mycket varm. Det finns olika terapier att prova. Trädgård, djur och målning till exempel. Försök att inte ta så mycket medicin för du blir bara bedövad. Tillåt dej själv att känna även om det gör ont. Det är bara mänskligt. En jätte stor kram till dej och ha en härlig helg.