Nu drabbades inte jag utan min man, men min första tanke var "Nu måste jag vara stark" och nummer två var "Hur fasen ska vi organisera det här".

Nån timme senare kom chocken och alla känslorna.

Det tog nog ett par dar innan chocken kom, när jag var på behandling såg man och hörde man hur många som tillfrisknat och då blev man lugnare. Sista två veckorna nu har varit mycket jobbiga då jag fått besked att min cancer  lever, de har röntgat och nu väntar jag på besked. Man sover dåligt, kanske ett par timmar per natt, av det blir man ju ständigt trött så när man tittar på teven på kvällen tuppar man av nästan direkt. Man sover inte utan är i någon sorts dvala i en kvart eller så.

Jag reagerade långt Efteråt, först när jag varit igenom operationer och cytostatika och skulle börja med strålning. Då fick jag börja äta antidepressiva. Jag bara grät och grät och tyckte att livet var slut… Men hela det första halvåret var jag rätt nollställd.

Man är så olika. Jag reagerade mycket våldsammare när mina familjemedlemmar drabbades. Förresten, att de fått cancer och klarat sig igenom är säkert anledningen till att jag inte tog det så hårt själv.

#2 Björnen, man mår verkligen inte bra av att inte sova. Du får inte sömnmedel utskrivet? Det kan vara värt det!

Jag tänker på dig, och hoppas att allt går bra!

Jag fick beskedet början på 2009…

Jag vet faktiskt inte hur jag kände, alltså jag var inte chockad eftersom jag redan visste innan jag fick svaret av läkarna, inte chockad, ingen gråt etc. När jag upptäkte knölen på halsen gav de mig 3 alternativ varför jag har en knöl där antingen en infektion i kroppen, Hiv eller lymkörtelcancer. Att det inte var Hiv kunde jag räkna ut själv, att det inte var infektion hade de koll på ganska snabb, så det var bara cancern kvar.

I alla fall när jag fick beskedet från läkaren var jag inte chockad, reaktionen var mer som "ok, och?!"

Under behandlingen bad jag om en remiss till en psykolog läkaren jag pratade med då fårgade mig varför jag vill ha remiss, jag talade om för henne att jag drabbades av cancer och behöver någon fler att prata med än bara familien hennes svar var liksom " är detta anledningen till att du vill träffa psykolog"? (hon skackade aldrig en remiss för hon tyckte nog att om man drabbats av cancer är väl detta ingen anledning att träffa en psykolog)

I alla fall nu är det som så att ibland kan jag sitter i soffan och tänka "herregud du har haft cancer, och sedan bara gråter jag"

Jag vet inte men om jag ska vara ärlig och hur jag upplever detta så har jag varken accepterad eller ja hur ska jag säga….

Nu har jag äntligen fått träffa en psykolog men sedan jag börjar går till han mår jag bara sämre jag gråter nästan hela tiden.

Så jag vet inte om det inte är förrän nu jag håller på att gå igenom sorgarbetet, iaf är det jättejobbig just nu….

Lena.

Visst har jag fått insomningstabletter men jag tycker att den typen av mediciner skall man bara ta i yttersta nödfall, att bli beroende av dom är allt för lätt så därför försöker jag undvika dom så långt det går.

Nadi.

Du måste ha träffat en märklig läkare, att inte skicka remiss till en psykolog tycker jag verkar vara som om läkaren inte förstår vilken sjukdom det gäller och hur människan kan reagera på beskedet att ha fått cancer. Den läkaren borde få en reprimand för den felbedömningen.

Att gråta är bra därför att då öppnar man säkerhetsventilen och trycket blir lägre och visst avundas jag de som kan gråta, för min del så knyter det sig i bröstet och det tar lång tid till att det släpper för att komma tillbaka när man tänker på sjukdomen igen.

Psykolog har jag inte velat gå till och kan inte heller svara på varför, självklart så hjälper det väl till viss gräns men jag vet inte om det skulle hjälpa mej speciellt för min sjukdom finns ju kvar och en psykolog kan ju inte bota mig så att jag blir frisk. Min tanke kan vara dum men jag känner inte att jag skulle få någon hjälp där, därför har jag avstått de erbjudanden jag fått om det.

Tack för att ni skriver här så att fler kan lätta på känslan hur de känner och jag tycker att  det hjälper mej också till en del att få läsa andras ord om sin sjukdom.

Björnen, det finns sömnmedel som inte är beroendeframkallande också. Jag tar Propavan ibland, det fungerar för mig.

Jag tror du har rätt i att den som gråter kan må bättre än den som inte hittar något uttryck för sina känslor. Tyvärr har nog många, särskilt män, lärt sig att inte gråta. Jag vet inte vad man gör istället.

Har du aldrig träffat en psykolog kan det ju vara värt att prova? Du behöver ju inte fortsätta om du inte tycker att du får något ut av det.

Nadi, att din läkare inte hänvisade dig till kurator åtminstone! Det är helt annorlunda att prata med någon utomstående eller prata med familj eller vänner. Det borde läkare veta.

Sen tycker jag inte du ska misströsta av att du mår sämre i början när du träffar psykolog. Krisbearbetning går inte bara uppåt, ibland måste man igenom svackor också.

Kram på er!

Jag trodde ju hela tiden (och läkarna också) att min tumör i huvudet var godartad så jag var mest orolig för själva operationen.

Visserligen skickade de vävnaden på prov men jag ägnade inte det en tanke faktiskt.

Däremot när neurologen ringde och sa att provsvaren var klara och han ville träffa mig omgående och det var bra om min man följde med så förstod jag att det inte var så bra.

Han förklarade rakt på sak och lindade inte in någonting vilket jag tycker är bra och han sa att det var en cancertumör av den elakaste sorten på skalan men det var en radikaloperation så att de fick bort hela, vilket man inte visste innan om det skulle gå.

Jag vet inte om jag är ovanligt naiv men jag har hela tiden trott det bästa och jag blev faktiskt inte särskilt chockad.

Alla har sagt till mig att det kommer att komma dippar och att jag förmodligen kommer att bli deppig och ledsen.

Jag väntar fortfarande

Visst har jag mina "gråtardagar" som jag säger och konstigt skulle väl vara annars men de är ganska få och sällan.

Många gånger kan sjukhuskyrkan vara bra om man vill prata. På Sahlgrenska är de fantastiska och man behöver inte vara rädd bara för att det är en präst eller diakon för det handlar inte om religion utan om samtal och stöd.

För några år sedan fick jag väldigt bra stöd av just Sjukhuskyrkan i ett helt annat ärende.

Väntan har varit oliiiidlig, men nu i kväll ringde min läkare och gav besked, DE HAR INTE HITTAT NÅGOT PÅ RÖNTGEN, yes,yes,yes. Nu får jag fortsätta att äta de homontabletter jag har fått och han påstår att det skall hålla tumören i schack.

En stor sten har lättat från mitt bröst ikväll.

Nu blir det ett par glas gott vin, SKÅL.

Korka upp champagnen Björnidet! Bättre anledning att fira finns inte!!

Åh, vad skönt att höra. Jag skålar med dig också och är glad för ditt positiva besked

Wow, vilket underbart besked björnidet! Jag blir jätte-glad för din skull, jag håller med det lär ni fira riktiget ordentligt!

Skönt också att väntan och den ångesten den bär med sig är över. Det sliter på psyket, jag vet.

Tänker inte tala om för dig vad du behöver eller inte, men även om ingen bot finns, så kan det vara skönt att ha en samtalskontakt. Jag har lärt mig hantera mycket av den ångesten jag bär på, lärt mig hantera döendet och fått prata om döden och sjukdomstiden. Det har hjälpt mig mycket iaf.

Återkommer om min historia imorgon, nu stressar jag igenom packningen… Det er ut som om jag håller på att flytta. 

Agilis,Bumbleboo, Halvdansken Stort tack för er omtanke, Det är som agilis säger skönt att slippa slitet på psyket, hon vet vad det innebär och fler med henne.

NU efter ett par glas gott vin så sitter jag här vid min dator, tänka sej LEENDE för att man fått ett besked som man kan bära lättare, visserligen finns min cancer kvar men enligt doktorn så trodde han att om 10 år kan vi väl titta på det där med medicinerna om det behövs annat. 10 år, fan, då är jag ju 78 år och har fått ett liv som varit drägligt även de senaste åren. Jag får vara nöjd med den dommen.

Till skillnnad för en del andra med cancersjukdom så har jag det bra, jag vill inte klaga för jag vet att många har det mycket svårare är mera oroliga för hur det skall bli de är under behandling och vet inte utgången vilket tär på ens psyke..

Jag måste berätta för er att när jag var på behandling i Umeå så hade vi en trevlig medelålders man ifrån jämtland där, han behandlades för en cancer i halsen, sorgligt nog så finns han inte bland oss längre han dog i augusti 2010.

Den mannen hann jag lära känna tack vare den gemenskap som vi hade i Umeå, vi bodde på Hotell Björken under veckorna då vi fick behandling. Han ingick i ett gäng som vi hade döpt till Guldgossarna trots att han inte hade samma sjukdomsbild som flera av oss andra.

Han och flera andra inklusive mig själv fick tillfälle att tillverka jaktknivar, smycken med fusingmetoden, schalar, träarbeten eller vad vi ville på den hobbyverkstad där som hette Oasen.

Han var otroligt skicklig i trådslöjd (luffarslöjd)och lärde mig samt en del andra hur man lindar tråden vid trådslöjd,dessutom var han en hejare på knivslöjd där jag och flera andra fick mycket tips, en lärdom som man nu har resten av livet.

Chocken man fick när man fick beskedet att han lämnat oss var tuff, inte trodde jag att det skulle bli så, vi pratade om sjukdommen många gånger och vi båda var fast beslutna på att detta klarar vi, tyvärr blev det nu inte så i hans fall,det är bara jag kvar av oss två.Mina tankar går till hans efterlevande därför att det måste ha varit en mycket stor förlust för familjen.

NU efter det besked jag fått ikväll har jag fått nya krafter att förverkliga det jag vill göra. Redan på 60-70 talet höll jag på med glas i eget glasblåseri och den lägan som slocknat på 80 talet tändes på nytt i Umeå med smycketillverkning med fusingmetoden.

Jag såg att detta med fusing var en sak som skulle kunna användas i många kommuner runt om i landet som sysselsättning för vuxna handikappade människor, en firma startades i fjol för detta och jag har gjort en del trevande försök med att få kommunerna att bli intresserade av detta och sätta in det i sina verksamheter.

Med varierande framgång besöktes kommunerna på flera ställen i landet, stort intresse fanns men pengar saknades vilket är synd eftersom det drabbar dom som verkligen behöver meningsfull sysselsättning för sina brukare.

Detta kommer jag nu att ta upp igen och köra på de kommuner jag besökt för att höra om de inte kan tänka sig att ordna lokal för detta ändamål.

Utrustningen kommer jag att tillhandahålla via hyresavtal men lokal får kommunen skaffa.

Hittills har jag fått igång en nu fungerande avdelning med glasfusing i en mellansvensk kommun och där lyser ögonen på brukarna de dagar de får hålla på med fusing och tillverka saker i glas, smycken m.m..

#12 Björnidet, vilken underbar historia! Tänk att något så gott kom ut av allt.

Vi är nog många som säger att vi fått erfarenheter vi inte skulle vilja vara utan under våra sjukdomsresor, men det där var det mest konkreta exemplet jag hört. Tack så jättemycket för att du berättar!

Och så förstås, grattis till det goda beskedet! Vad skönt, när du oroat dig och undrat och väntat, att röntgen inte visade något. Härligt!

Agilis får dela med sig av sina blommor, här får du också:

#7 Bumbleboo, det låter som om du fick en precis så saklig läkare som du behövde. En del vill veta, andra inte, men när man vill det hoppas man förstås på en läkare som berättar så rakt som möjligt. Kanske behöll du lugnet för att du blev tillräckligt insatt?

Lena.

Tack för blommor och ditt stöd.

Visst nu kan jag helhjärtat gå in för den uppgift som har fått stå tillbaka p.g.a. all oro.

Nu är det bara att köra till bränslet tar slut.

Tack igen.

Björnkramar.

Tisdag 3/4, akut till sjukhuset, ont som bara den mitt på bröstkorgen, så ont att inga tabletter hjälpte(2x500mg panodil). EKG,blodprover, och till sist datortomgrafi av bröstkorg. Efter 5 timmar på akuten fick vi åka hem och inget besked hade lämnats, kl 21,45 ringer läkaren 11 timmar efter jag kom in,att de tittat på röntgen men kunde bara se en förändring längst ner på bröstbenet som troddes vara en inflammation. Av vad var min fråga, och svaret blev kroppens eget inmunförsvar reagerar så. Jag har inte stött i ramlat eller vad jag vet gjort något åt de hållen så här står man som ett frågetecken. Antiinflamatorisk medicin har skrivits ut som jag hämtar på apoteket i morgon.

Natten till idag har jag inte kunnat sova mer än någon kvart då och då, när jag vände på mej så vaknade jag av smärtan, det hugger i bröstbenet när jag drar in djupa andetag.

Har någon annan upplevt något liknande, smärtan är mycket stark.

#16 Jag har själv aldrig upplevt det men jag har jobbat i vården och det har även a bekanta

Stress är en väldigt vanlig orsak till att man får hjärinfarktliknande symtom. Man kan får bröstsmärtor, domningar, andningsproblem, illamående och det hela upplevs mycket obehagligt.

Kan det vara en slags efterreaktion? Psyket kan spela kroppen många spratt.

Jag vet inte och läkaren kunde inte säkert ge svar, en misstanke finns att eftersom jag ibland nyser mycket kraftigt så att det känns som om bröstkorgen skall spricka, det kan vara orsaken till att detta, de kanske började med en sträckning i musklerna?????

Symtomen var inte hjärtinfarktsliknande och EKG var det första dom tog, det onda sitter i bröstbenet som är mycket beröringsömt.

Nu kan jag hålla det i schack med 2 panodil var fjärde timma så det är inte lika ont när man vrider på kroppen längre, natten har innehållit 4 timmars sömn så jag är rätt nöjd nu, på bättringsväg kan man säga.

Aha, jag trodde du åkte till akuten för att du misstänkte hjärtat.

Muskelinflammation låter ju ganska rimligt.

Hoppas du snart blir bättre.

Nog var det hjärtat man tänkte på alltid, symtomen kan ju se så olika ut och för en lekman är det inte lätt att veta, väl inne på akuten trodde dom också att det var hjärtat men det kunde avskrivas efter proven.

Min fru som är USKA trodde först också hjärtat eller gallan men det var inte rätt tacksamt nog.

Idag har en annan  cancerläkare ringt och vill höja dosen på den medicin jag tar, han pratar med kaftig brytning så det var svårt att förstå vad han sa.Den läkare jag brukar gå hos har jourverksamhet i ett annat sjukhus i länet denna vecka så jag får vänta tills efter påsk för att kunna få en förklaring av vad som menas.Jag ogillar då de ringer och talar dålig svenska, när man har dålig hörsel är det lätt att missförstå vad de egentligen säger.

Hoppas verkligen det löser sig för dig och att du får en lugn påsk.

Tack för det bumbleboo, jag hoppas det själv också.

En kollega till mig fick en muskelbristning av att nysa, så det är inte helt omöjligt. Fortfarande, nån månad efter, så kan han känna av det om han nyser igen eller om en glömsk kollega (jag) sätter armbågen rakt in i sidan på honom…

Det är tur att det finns smärtstillande tabletter,Nu i kväll har det varit riktigt ont igen men man får väl skylla sig själv då man inte har tagit det lungt. Veden skulle in till pannrummet och dum som man är så gjorde jag det själv eftersom jag tyckte att det var bättre och inte lika ont. Är huvudet dumt får kroppen lida är så sant så sant.

Usch usch. Du får vara försiktigare med dig! Är det bättre idag?

Ja, efter intaget av starkare värktablett så känner jag inte mycket. Det skall nog lösa sig ska du se.

GLAD PÅSK PÅ ER ALLA SOM SKRIVER PÅ IFOKUS

SE TILL ATT HA BRÄNSLE I KVASTEN SÅ ATT RESAN GÅR BRA.

Själv har jag tankat fullt.

När min man knäckte ett par revben så rekommenderade läkarna Ibuprofen till det. Inte ens morfinet som han hade till strålningssmärtorna tog det. Nu ska man ju vara försiktig med att blanda, men kolla vilka värktabletter som fungerar till vad.

Jag tror dom heter Diklofenax dom jag fått och de verkar vara en hjälp och tre om dan får jag ta tills det blivit bra.

#28 Diklofenak är antiinflammatoriska och har samma verksamma beståndsdel som Voltaren (diklofenak är själva ämnet)

Fungerar ofta väldigt bra men vissa som har känslig mage, typ lätt att få magkatarr ska vara försiktiga.

Gud vad trist. Tror du att du kan ta en snaps till påskasillen?

En kan inte vara säker, har man tur så kanske det serveras en eller två kryddade snappsar till sillen. Det skulle bli för trist annars och ingen glad pås.

Föresten: GLAD PÅSK PÅ ER ALLA SOM LÄSER DETTA.

Hej Björnidet!

Hur går det för dig? Är allt bra?

Blev det någon snaps till påsksillen? Snart är det dags för midsommarens sill och snaps. Jag längtar redan… och funderar på att fuska och fixa en sillalunch redan denna helgen. Så att man vänjer sig!

Kramar!

Lena vi ska äta sill innan midsommar då vi har egna kryddor i år

Lite sen är jag här men jag minns att jag hade det på känn efter min operation i april förra året. De skulle ta bort papillom på stämbanden men de hade bara skickat prover för det såg lite "underligt ut" och jag fick återbesök och då kom beskedet. För mig var det bokstavligt talat om en lucka i golvet och jag befann mig i fritt fall. Vad skulle hända nu? Kommer jag att dö? Kommer det att göra ont? Hur reagerar jag på strålningen? TAck och lov gick det bra och jag har hittills fått positiva besked på mina återbesök och har fått mig sagt att jag är cancerfri men får jag fortsätta med det? Det är ens livs chock när ett cancerbesked kommer och man glömmer att de flesta klarar sig och de dödstal som finns ofta handlar om äldre. Sedan får man ett knytnävsslag när unga tjejer som Agilis avlider. Det var ett hårt slag och jag blev nedstämd av hennes död. Hon var ju så stark så att man glömde bort hur sjuk hon var…..Visst saknar ni henne också? Kram på er förresten????? Och en stor kram till Björnidet som berättar en historia som alla cancerrädda borde höra och ta del av?

Ja, det gör ont att tänka på Agilis. Jag saknar henne också.

Men det är underbart att höra att det går bra för dig, kära Brommel!

Har varit på "rymmen" ett tag från tråden och inte läst vad som skrivit.

Jagser att Lena undrar hur det blev med påsksnappsen, jo du nog blev det ett par stycken skåne alltid men sedan fick det vara. Måtta är bäst. Nu har läkarna satt in starkare medicin som den där utländska läkaren ville göra efter mitt akutenbesök, själv märker jag ingen skillnad men man får se vad provvärdena blir nästa gång(juli) som de ska tas.

Agilis, visst saknas hon här på våra diskussionstrådar och jag tror att det finns ingen som inte tycker det gör ont då man tänker på hennes lidande.

Nu har vi sommar och det är nu vi ska njuta, man vet aldrig vad som finns bakom nästa hörn så passa på, NJUT AV BARA DEN JUST NU.