Jag beklagar sorgen och kan läsa och känna din Sorg verkligen, kanske för att jag älskade min svärmor så mycket jag med och hon har varit borta i 12 år nu.

Kramar om er och hoppas att ni får hjälp att få hem henne

Så ledsamt och så fruktansvärt att samtidigt blir familjen skuldsatt på grund av behandling som lovar mycket men ger föga.

Jag är ju väldigt anti mot alternativmetoder och blir så ledsen när man hör sådant här.

Hoppas innerligt att allt löser sig för er alla i er Sorg.

Jag är verkligen ledsen för er skull, att ni förlorat en så varmt älskad människa. Jag hoppas att det går bra för er att få hem henne!

Kramar om

Så sorgligt det är att läsa dina ord och se din smärta. Jag hoppas också att ni får hem henne snart och att ni får ta farväl. Kramar från mig!

Styrkekramar till dig!

Hej igen tråden!
Tack för varma ord härifrån!

Nu har det gått ett tag..begravningen har varit. vacker sorglig men väldigt mycket Hon, prästen sjöng med klar stämma så vackert och så fruktansvärt hemskt.

Nu Efteråt är det heövete inom mig..

Det har framkommit att hon mådde helt sämst innan det hände..

inte ett skit har vi märkt…

Pappan städade ur källaren och där under tvätten låg det..massa smutsiga underkläder och trasor , handukar med urin mm…som visar hur svårt hon haft det, vilket jävla helveta denna underbara människa haft.

Hur hon den sista perioden i sitt liv bakade till fattiga, gick med filmer till filmklubbens möte för ungdomar och som skrev sin bok om livet…

En ängel som redan visste att hon var på väg…

Jag kräktes direkt när jag hörde detta och verkligen inte av avsamak, jo förresten avsmak för mig själv.

Nu ska livet fortsätta och alla förväntar sig att allt ska vara som vanligt, men det blir det aldrig mer.

Min stora Sorg verkar vara svår att förstå för vissa i närheten vilket är jättesvårt, känns inte som jag har rätt till att känna så starkt som jag gör.

Tar gärna emot lite reflektioner, ta hand om er!

Sorg  är någonting mn inte kan jämföra mellan varandra för vi är alla olika.

Sorg brukar ofta gå igenom olika stadier och när begravning och allt det praktiska är över så kommer ofta den stora saknaden och sorgen kan fullkomligt "nocka" en.

Liver blir med all säkerhet inte detsamma mer men det blir annorlunda.

Du ska inte känna avsmak för dig själv. Förmodligen var det hennes eget beslut att inte vilja visa för sina närmaste hur sjuk hon var. Alla är olika och det var kanske hennes sätt att tackla det hela och på så sätt så fick hon ju som hon ville.

Sorgen kommer inte att gå över men den kommer med säkerhet blekna och du kommer att kunna leva med den hur otroligt det än verkar just nu.

Jag förstår om du känner stor skuld, men det ska du inte göra. Hon ville inte visa er hur sjuk hon var. Hon ville nog att allt skulle vara som vanligt in i det sista. Hon kanske anade att ni skulle reagera så här och ville bespara er detta innan hon gått bort. Kanske ville hon ge så mycket som möjligt innan det var försent.

Ni har förlorat en riktig ängel, av vad jag förstår. Men hon finns kvar hos er. I allt hon gjort. Tänk vad många som kommer minnas henne med värme. Sorgen kommer hänga kvar länge, men i olika faser som Bumbleboo säger.

Jag känner fortfarande stor Sorg efter min mamma som också höll inne med hur sjuk hon verkligen var. Allt för att inte vilja göra oss ledsna. Men efter ett tag så känns allt på ett lätttare sätt.

Vi sörjer så oerhört olika och det måste vi får göra. Och ta den tid det tar. Men du får absolut inte känna avsmak för dej själv. Din fina ängel till svärmor fick ju det hon ville. Du kanske skulle kontakta någon som du kan prata ut med.

Det är svårt att sörja. Man pratar om sorgearbete, och det är verkligen ett arbete att ta sig igenom Sorg. Skuld är en vanlig reaktion. Att du känner skuld, Lumos, hoppas jag att du snart kommer över, för det vet du ju att din kära svärmor inte skulle önska dig. Om det var något du missade att göra för henne skulle hon förlåta dig, eller hur?

Kanske kan tanken på vad din svärmor skulle önska dig vara en hjälp ur den svåraste sorgen? För hon var uppenbarligen en människa som ville att människor skulle vara glada, och gärna hjälpte dem att göra livet lite lättare. Hur skulle hon trösta dig nu?

Styrkekram till dig!

#7 Tack för dina ord, säkert var det så att  hon inte visste att vi skulle veta..

ja..knockad är man verkligen nu när det "vanliga" livet flyter på men inget är som vanligt.

#8

Vackra ord som passar jättebra in på henne!Tråkigt med din mamma, ja sorgen går verkligen i många etapper.

Det värsta är att se min mans smärta, han är så lik henne i sättet och hans smärta är stor och tung..

Innan det hemska hände var familjesituationen otroligt svår..

relationen mellan minsta brodern ena syster var otroligt infekterad och de gjorde narr av henne vid flera tillfällen.. Min mamma och min sambos mamma hade pratat om  att när hon kom från tyskland skulle hon bo hos mina föräldrar för att återhämta sig och på sikt reparera förhållandet med familjen.. nu hann inte det att ske.

#9 Tack för fina svar och ja, du har nog rätt hon skulle inte önska mig dessa känslor.
Så svårt då resten av familjen "håller igen" och inte vill prata om det här medans jag vill ventilera det som hänt..

Svärmamma var den enda som kände till min situation

(går igenom massa tester för ms just nu)
lever rätt isolerad nu då min sjukdom gör att det är svårt för mig att vara med i sociala sammanhang ibland.

Nu känner jag mig ensam och med så mycket Sorg i hjärtat.. Kanske hade jag kunnat ändra hennes liv..till det bättre..

nåja det spelar ju ingen roll nu..

I mitt liv var detta den 10e personen med canser som försvann.

Mina kusiners föräldrar försvann båda och lämnade deras barn i mina föräldrars vård.. trots detta har jag aldrig förut tappat bort mig själv i allt men nu har jag nog det..

jag är inte konfirmerad eller troende på nått sätt utan snarare tvärtom..tills nu..

Min svärmor var troende och jag letar nu hela tiden "tecken" på att hon har det bra..är på andra sidan eller vad man ska säga..är jag knäpp?

Har bara dåliga erfarenheter från kyrkan men kanske är det där jag ska söka hjälp?kan man gå dit och prata?

Har extremt svårt med att söka upp människor men kanske om man får hjälp..hade vart skönt att veta att man blir mottagen när man kommer dit då jag inte hade stått ut med att bara stå där..

Har ni några erfarenheter om samtal gällande cancer?

När vi ringde ett nummer till cancer hjälpen(som vi skänkt mycket pengar till) fick vi höra att det var ju redan försent..ingen hjälp erbjudes..

Och flera säger "men du- ni var ju inte ens släkt, hade bara kännt varann i 5 år ung--

Men dom har ju fel

Vi är känslo släkt, vi hade ett starkt band, hon visste mina hemligheter och jag visste mer om hennes tankar om livet än många andra..

Min sambo har läst tråden och tackar för fina ord och råd, vi känner oss ensamma och utsatta..vi har min familj som stöttar som bara den men som har så mycket annat..

Förhoppningsvis går detta över och blir ett mindra sår.. men bara tanken på att hon inte kommer få se våra barn växa upp
(om det blir några), inte vara där när vi gifter oss…

Det sitter som en tagg i bröstet.

I detta samhälle som är fullt med ego tänkade behövde vi vår kärleksfulla Regina som månade om andra och levde ett väldigt annorlunda liv med second hand, bullbakning till svårt sjuka och med ut försäkrade  hyresgäster i varende rum i huset..

Jag får väll låta mig inspireras av henne.

Hon spenderade mycket tid på vidarekliniken, är det någon av er som har hört om det stället?

Jag och sambon funderar på att åka dit med några ex av hennes bok som hon hann skriva( flera av historierna i boken kommer därifrån)

Är det läkande eller snärjer i bara in oss för mycket i sorgen?

Oj oj vad långt, förlåt men det här tråden har blivigt min ventil och det fanns mycket att ventilera. hoppas ni orkar läsa och blir det för mycket negativt som man inte orkar läsa så tackar jag för kommentarerna hittils.

ta hand om er alla!

Lumos, av alla kloka saker du skriver fastnar jag särskilt för en: Jag får väl låta mig inspireras av henne.

Din svärmor låter som en superkvinna på din beskrivning. Om du och andra får ärva lite av hennes goda hjärta, då är det väl den största gärning hon har gjort!

Jag svarar lite slumpvis på det du skriver, för det ser ut som om du är en klok människa som kommer att ta dig igenom det här, hur smärtsamt allt än är just nu.

Jag tror inte du och din man behöver oroa er för att fastna i sorgen än. Det har faktiskt inte gått så lång tid. Så vill ni åka till Vidarkliniken med böcker tycker jag ni gör det.

(Eftersom du frågar om någon av oss känner till Vidarklinken kan jag säga att jag hört både gott och ont om den… De jag känner som har varit där på rehab har varit väldigt nöjda.)

Visst kan du gå till kyrkan om du behöver någon att prata med! Jag vet många som gått och fått hjälp i kyrkan, vare sig de annars är religiösa eller medlemmar i svenska kyrkan. Behöver du eller din man någon att prata med tycker jag absolut att ni kan pröva där.

Annars finns också kuratorer av olika slag, men det kan säkert vara väntetider så här mitt i sommaren.

Du säger att du letar efter tecken på att svärmor har det bra. Ett ställe att leta på kanske är i andra människor. När du märker att du själv eller andra som känder Regina uppfyller något av hennes ideal, då måste hon vara nöjd?

Jag läser vidare allt du skriver, även om jag inte svarar på allt!

Kramar om!