Min pappa dog -91 av cancer, 51 år gammal.  Min älskade farfar dog - 97 av cancer, 80 år gammal. Min favoritmorbror dog - 98 av cancer. Min mamma dog- 05, 61 år gammal.  Cancer är skit!

Jag tror att vi alla är olika och att det här med att prata ut är viktigt för en del men inte för andra.

Själv kan jag känna att jag helst pratar med mina allra närmaste om mina mest intima tankar.

På en sajt som denna så är det skönt att ventilera sina tankar med andra som sitter i samma sits.

Ta inte illa upp ni två nu men jag kan bli lite ledsen när man får läsa långa listor på alla vänner och anhöriga som dött.

Cancer är skit och det kan vi alla skriva under på.

Det är klurigt med en sådan här sida för samtidigt vill man ösa ur sig om sin Sorg och ändå vill man hjälpa och stötta.

En svår balansgång och jag vet egentligen inte vad jag menar med mitt inlägg

#2 Det spelar väl ingen roll vilket forum man befinner sig i, man delar bara det man vill och inget mer? Du säger att du blir ledsen av att läsa långa listor  på alla vänner och anhöriga som dött …. nåja … på ett forum som cancer, kanske inte det är så konstigt??

#2 Jag skrev just det att jag hoppas ni inte tar illa upp över mina funderingar.

Självklart så får man finna sig i detta på en sådan här sida.

#4 Det finns ju även de som överlever cancer … som Ts även skriver … och visst, jag kan åxå räkna upp de som överlevt sin cancer och är friska nu. I de fallen är ju cancer som vilken annan sjukdom som helst. Alla sjukdomar är jobbiga, både för den som drabbas, och de anhöriga, vare sig de överlever eller inte.

Jag vet det.

Det här med att prata ….  själv kan jag tycka att det känns exklusivt att prata med någon som VET att de ska dö …. för många som rycks iväg i olyckor mm, hann man aldrig prata med, och ta farväl ….

Jag har själv jobbat i många år med döende människor och jag skulle nog inte använda ordet exklusivt men det är ju en tolkningsfråga.

Många är otroligt ångestladdade och många har försonats med sitt öde om man säger så.

De som har accepterat sin död är givetvis en tillgång för både anhöriga och sig själva och då kan det vara skönt att få prata och inte ha något osagt.

Den andra gruppen är väldigt mycket svårare att hantera.

#8 Nu menade jag som anhörig eller nära vän.

Jag menade nog både ock…Det är väldigt svårt för anhöriga när den sjuke inte kan hantera sin sjukdom och är rädd och ångestfull.

#10 javisst kan det vara så, och då får man ju acceptera det, om de inte vill prata om det, då får man själv prata med någon annan, för att hantera de egna känslorna och tankarna kring det …

Ja det håller jag med om.

Min mamma visade ingenting för oss barn. (vi är vuxna allihop) Men vi fick höra från nattpersonalen att hon fick ångest attacker och larmade nattetid. Dom satt och pratade väldigt mycket med mamma. Vi försökte, men hon pratade bara om vardagliga ting med oss. Men det är nog så att det är lättare att prata med någon utomstående.

Det är nog väldigt individuellt, om man har lättare att prata med nära eller utomstående. Själv har jag väldigt svårt att lätta mitt hjärta när lyssnaren är professionell. Det är ett så konstigt förhållande. Men för många fungerar det jättebra, antagligen för att alla inte vill tynga eller chocka sina närmaste.

Jag trivs bättre när smärta och glädje delas. Det sker inte i en professionell situation, där kommunikationen går åt ett håll. Så mina vänner och familj får istället bära en del av min ångest och smärta, precis som jag ibland bär deras.

Och det är suveränt med alla er på forumet förstås! Vi delar ju också med ossav oss själva till varandra. För min del gäller verkligen delad Sorg halv Sorg, delad glädje dubbel glädje.

Kramar!

Delad glädje är dubbel glädje, heter det ju och jag brukar alltid bli glad när det går bra för andra. Det mår man själv bra av också

Men jag vill nog inte själv belasta mina barn och mina närmaste om jag skull få en svår sjukdom. Då vill jag nog hellre prata med någon utomstående. Jag vet inte om jag skulle orka se smärtan och oron hos mina fina grabbar.

Vad olika vi är Men andra får hemskt gärna komma till mej och prata av sej. Jag får ofta fungera som en slags kurator eller vad man ska säga. Och det känns fint att någon vill komma till mej och berätta och prata av sej.

#16 Nej, barnen vill man inte belasta förstås! Någon måtta får det var på delade sorger….

Jag håller med dig om att det verkligen känns bra att någon anförtror sig åt en. Då känner man sig värdefull! Och det är väl anledningen till Stens erbjudande om samtalsstöd också? Det gör gott helt enkelt.

Visste ni förresten att den lyckokänsla man får av att köpa något fint åt sig själv är mindre än den lyckokänsla man får av attt köpa något fint till någon annan? Altruism är själviskt, och det är en av anledningarna till att människosläktet är så framgångsrikt. Alla gräl, brott och krig till trots är vi gladast och lyckligast när vi är omtänksamma mot varandra. Fint va?

Eftersom vi föder upp hundar, så är vi med i olika rasklubbar. Om ni visste vilken avundsjuka det finns där. Om vi vinner över en annan så inte får man några grattisar inte. Alltså är jag ännu nogrannare med att grattulera dom om dom vinner över oss i någon tävling. Allt för att visa vad det kan kännas fint att få lite uppmuntran i bland och känna att man gjort något bra. Jag mår bra av att uppmuntra och berömma andra. Ge positivt i stället för negativt. Det negativa tar bara en massa viktig energi

Jag hade ganska svårt att prata med min man om hans ångest och tankar om vad som skulle hända om han dog av sin cancer. Jag var mest arg på situationen och hade nog med mina problem utan att dessutom ta hand om hans också. Jag var kanonbra på att hantera strålningsschema och logistik och apotek och allt praktiskt, men känslorna var stopp.

Så jag kan inte heller hålla med om att det är nåt exclusivt precis. Men det har nog att göra med hur nära man står den personen.