Min fina pappa
Det är över två år sedan min pappa förlorade kampen mot cancer.
Fortfarande finns han i mina tankar dagligen, fortfarande tycker jag mig se honom ibland, och det tar ett par sekunder innan jag kommer på att det omöjligt kan vara han.
Jag försöker tänka på de bra minnena, och många gånger går det bra. Men andra gånger följs de av en ptrolig saknad och tomhet, och saknaden och skuldkänslorna gör sig påminda..
Tankar på hur han led, hur ledsen och ensam han var skär djupt inom mig. Han ville inte dö, han accepterade det aldrig och jag vet att han var rädd. Att se min pappa så svag och nedbruten, min fina, starka pappa, gjorde så ont. Och de minnena hemsöker mig.. Att han inte får se min brors barn, sina älskade barnbarn, växa upp, han var så glad över att äntligen ha blivit farfar.
Och skuldkänslorna över att jag inte ställde upp tillräckligt, de sliter i mig. Jag kunde aldrig ta till mig hur allvarligt det var. Hade jag gjort det kanske jag hade varit där mer för honom.. Som jag önskar att jag varit det. Stackars pappa, han måste känt sig så ensam, och jag kunde inte ställa upp mer… Skäms på mig..
Jag saknar honom något oerhört, och är så ledsen över att han inte kommer få ta del av mitt vuxna liv. Vi som de sista åren äntligen börjat få en bra relation igen. Jag ville verkligen ha honom hos mig, alltid.
Dessa minnen och känslor tillsammans med minnena av alla sjukhusbesök, hopp som tänts för att sedan krossas, de sista dygnen av vak… De återkommer om och om igen, blir det aldrig lättare?
Jag vet inte längre riktigt hur jag ska hantera dem. Hur fyller man det tomrum en älskad pappa lämnar efter sig?
Jag hoppas du har det bra nu pappa, det är du värd. Vi ses igen en dag <3
![[mia-38]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Åh älskade vännen.
Jag vet hur du känner.
Min pappa gick bort för ett år sedan.
Man undrar och undrar om man kunde gjort mer än vad man gjorde.
Men tyvärr så kunde ingen det.
Jag ser också min pappa ibland….känner av honom.
Och jag tycker saknaden blir värre och värre.
För mej tar det tid att fatta att det hänt. Har fortfarande inte gjort det.
Och jag har inte sörjt än.
Tror inte du behöver skämmas för att du inte var mer hos honom. Han vet att du ville det…
Vakdagar/nätter spelar upp sej som en film hela tiden. Det kommer det att fortsätta göra.
Jag tror nog aldrig det kommer att försvinna.
Man får tänka på de goda stunderna och det fina som man hade ihop med de.
Saknaden kommer alltid att finnas där…man lär sej att leva med den även om man tror att man inte klarar av det.
Du får gärna skriva av dej här inne hos oss när du känner att det är tungt.
Det är alltid bra att skriva vad man känner.
Varmasta kramar till dej.
Mia skrev så fint till dig och jag vet hur det är att mista en nära och kär även om inte det är cancer..kramar om dig
Tack de tröstande orden, det är sant som du skriver Mia, att man får försöka tänka på det bra. Det känns som att bättre än såhär blir det liksom inte, jag får helt enkelt försöka att acceptera det och försöka leva med det.
Jätteskönt att en sådan här sida finns, så man kan skriva av sig, och läsa andras berättelser!
#3
Ibland kan man heller inte tänka på det som vart bra. Man kommer in i andra tankar på själva sjukdomen och sin pappa om hur dåligt han mådde.
Men det är nåt man måste ta sej igenom också.
Jag skjuter undan de jobbiga tankarna för att jag inte vågar tillåta mej att "bryta ihop".
Något som egentligen är väldigt viktigt att göra. Man orkar inte skjuta undan hur mycket som helst. Det kommer upp till ytan förr eller senare. Det gäller bara att våga….
Som jag skrev innan. Bara skriv om du känner att det är tungt. Vi finns här för dej och alla andra.
Kram
Starta ny diskussion