När min svärmor hade cancer på 80-talet var det ingen som talade med min man eller mig. Det kanske är annorlunda nu på 2000-talet, jag hoppas det i alla fall.

När jag blev sjuk så fick vi en massa brochyrer men ingen som egentligen pratade med min man. Där fanns telefonnummer och lite skrivet om olika organisationer.

Oavsett så hade han inte tagit emot någon hjälp i alla fall men vi är alla olika så klart.

Min mamma och svärmor har också dött. Mamma i cancer och svärmor i ALS men där riktades informationen till pappa respektive svärfar i första hand.

Jag talade visserligen med läkaren när det gällde min mamma men det var mer praktiska saker och hur sjukdomen utvecklades.

Nä, inte nåt speciellt. En av sköterskorna såg att jag var sliten och sa att det brukade fungera om man gick och pratade med någon. Tack o lov hade vi privat sjukförsäkring via jobb, så den betalde 10 gånger hos en psykolog.

När pappa fick sin cancerdiagnos fick vi som anhöriga ingen som helst hjälp.
Och man vet ju inte hur man ska göra och vilken rätt vi hade till hjälp.

Men INGEN sa nåt om det alls.

Mycket dåligt.
När jag kommer att jobba med detta sen så ska jag poängtera detta för de anhöriga vilken hjälp de kan få i det hela.

Jag är ju singel men har föräldrar och en bror men något stöd till dem talades det aldrig om men däremot att jag behövde stöd i de svåra stunderna och jag erbjöds kurator och stödgrupp. Det behövde inte jag för jag hade stort stöd av min familj, arbetskamrater, elever och er härinne