Välkommen hit, Westisara!

Jag känner igen mig en del i det du skriver. Det är jobbigt att leva med vetskapen att man när som helst kan åka dit igen. Svårt att göra något åt.

Min egen teknik är att tillåta mig själv att oroa mig inför mammografier och läkarbesök och liknande, men glömma bort det däremellan. Det fungerar för mig. Får man täta kontroller hinner det förhoppningsvis inte hända så mycket mellan varven, så då kan man faktiskt sluta tänka på det.

Och börjar jag ängsla mig använder jag någon sorts medveten närvaro-teknik. Jag koncentrerar mig på det som är här och nu; hur kaffet smakar, hur kläderna känns mot kroppen, vilka ljud som finns i omgivningen… Det är fantastiskt lugnande att fylla sinnet med nuet!

Naturligtvis hjälper det att bli tagen på allvar av de människor man har omkring sig. Jag förstår de omkring dig också, att de antagligen tolkar det som att om du inte behöver behandling kan det inte vara så farligt. Men de borde ändå kunna sätta sig in i rädslan du antagligen känner, när du lever med risk för återfall. Jag gissar att om du mötte större förståelse skulle du må bättre? För mig betyder det oerhört mycket att jag känner mig sedd.

Nu är du i alla fall här, och förhoppningsvis finns det stöd bland oss. Här är du inte ensam!

Kram!

Hej Lena1971 tack för välkomnande och ditt svar.

Visst är det en helt otrolig kraft i att vara i nuet! För mig fungerar det bäst när jag vistas i naturen och speciellt när jag umgås med vår hund. Att yoga, andas och meditera fungerar bra för mig också.

Håller med dig om att det inte är hälsosamt att gå och oroa sig i onödan mellan kontrollerna. Själv brukar jag få lite extra hjärtklappning när jag väl ligger i stolen och tittar på skärmen. Ett knep jag använder mig av, och faktiskt lyckas bra med är att handtera situationen när den dyker upp. Har en bra kontakt med "min" urolog och har fått ha samma läkare under alla år, vilket underlättar mycket.

När jag insåg att "växterna" växte i det gamla ärret i urinblåsan så insåg jag också att det troligast fanns cancerceller i dem. Då reagerade jag på ett sätt som jag inte erfarit så många gånger förrut. Jag kände hur min själ flydde och hur min kropp stod kvar, en riktig utanförkroppen upplevelse på något sätt, lite slarvigt uttryckt. En chockreaktion skulle jag vilja säga att det var. Det tog ungefär 1 dygn innan jag kände mig riktigt "hel" igen. En mycket intressant erfarenhet som jag lärde mig mycket om mig själv av.

Det jag är i just nu tror jag handlar om att jag behöver utveckla en ny strategi för att fortsätta mitt liv som återfallare. Ingen annan kan göra det jobbet åt mig, ingen annan kan riktigt förstå även om intentionen är att de vill.

Det påverkar ju mig på alla sätt. Ett är att jag inte tål stress lika väl som vanligt. Tur för mig att jag har en försående arbetsgivare som låter mig ta ut kompledigt med kort varsel. Det är ju övergående, en fas jag ska igenom. //

Jag känner fortfarande igen mig i det du skriver. Jag fick en overklighetskänsla när jag fick veta att jag var sjuk, som skulle kunna beskrivas som att jag kom ur fas med kropp och själ ett tag.

Det låter som att du har bra strategier för att klara av den här krisen! Så stöttestenen är egentligen hur man får människor omkring sig att förstå. Jag vet ju ingenting om vilka relationer du har och hur de fungerar, men man kanske får börja med att ställa sig frågor. I vilka situationer känner jag mig ensam? Kan jag själv hitta orden för vad jag vill att de ska veta? Hur skulle jag önska att de stöttade mig?

Man får bena upp det för sig själv först, så blir det lättare sen.