Jag tycker att det är intressant att läsa andras "historier", så här kommer min!

När jag va ca 1 år började en väldigt jobbig period för mig som inte riktigt är slut än. Allt började med att min morfar dog i lungcancer, men jag lärde aldrig känna honom, och jag vet knappt inte hur han ser ut. Han dog iallafall när jag var ca 1 år, det var jättejobbigt för min mamma, och hon sörjde honom mycket. Därefter hände kanske det värsta, min pappa, min älskade pappa fick cancer, han fick magcancer. Han var en fighter och ville börja med cellgifterna på en gång. Min pappa blev frisk. Han klarade sig

- för den gången.

Cancern kom tillbaka. Därifrån har jag minnen. Jag har minnen av alla slangarna som var hemma i mamma och pappas säng, som man absolut inte fick klämma. Man kunde knappt krama pappa för alla slangarna.

Jag kommer ihåg den sista kvällen, när jag skulle gå och lägga mig, när mamma sa "cecilia, säg hejdå till pappa, för imorgon kommer inte han att finnas kvar" "Vad menar du mamma?" sa den stackars 5åringen som jag var. Sedan förklarade mamma för mig hur det var, och jag sa hejdå till pappa och lämnade rummet storgråtande. Precis som mamma sa, pappa var död morgonen därpå. Jag förstog inte vad som hade hänt. Jag var så arg på mig själv, jag skulle aldrig lämnat rummet.

Efter det var det kaos i vårat liv. Jag kom inte in på något dagis och mormor blev som en andramamma till mig, och hon har hjälpt mig igenom så mycket.  Mamma hittade en ny man som också har hjälpt mig och bearbeta detta.

Efter detta hände det som inte skulle få hända. Min mormor fick cancer hon med. Vi hade varit på bröllopsresa i grekland och mormors axel hade bara "blivit större och större" och det visade sig att det var cancer. Mormor var som en mamma till mig, hon betydde allt för mig. Hon "klarade" sig, men det visade sig sedan att den hade spritt sig. När mormor var som sämst skulle jag iväg på en basketcup, som är det största misstaget i mitt liv, jag skulle aldrig åkt iväg på den. När jag kom hem var mamma i soffan och det var helt tyst i huset. På bordet såg jag en bild med ett ljus framför, och då förstog jag vad som hade hänt, mormor hade dött. Dagen efter skulle jag få ta ett sista farväl av mormor, och hon låg på en bår under en gul sjukhusfilt och jag tog hennes iskalla hand och grät. Jag grät floder. Jag var i ett tillstånd då jag varken kunde prata eller äta i flera veckor, och jag mådde jättedålit. Jag har blivit bättre nu, och jag kämpar fortfarande med bearbetnigen.

Jag älskar er, morfar, pappa och mormor <3