Måste bara skriva av mig hur jag känner. Jag har inte cancer själv men min mormor fick det i november 2011. 

För mig har cancer alltid känts som en sjukdom som aldrig kommer drabba mig eller mina nära. Folk drabbas av cancer, men ingen jag känner. Den enda i min släkt, som vi vet, som fick cancer var min gammelmormors syster. 

Men i oktober 2011, så ringde min morfar och berättade för min mamma att mormor hade en knuta i bröstet. Klart jag blev orolig, men samtidigt tänkte jag att nej - den sjukdomen drabbar inte oss. Det händer inte! För cancer har alltid, alltid, för mig varit en sjukdom på avstånd. Det gick några veckor, jag satt på mitt rum när mamma kom in. Hon var ledsen när hon berättade för mig att mormor hade cancer. Jag gick fram och kramade henne, började själv att gråta, men mest för mammas skull. Mamma lugnade sig och vi pratade om det, mormor hade ju som sagt en knuta i bröstet, så det var ju bröstcancer. Mamma skulle med in och göra undersökning för att se så att allt såg bra ut på henne.

Det gick någon vecka, ingen sa så mycket om det, förrän en dag när telefonen ringde. Det var morfar. Jag hörde på mammas röst att det var någonting och när mamma lade på luren så sa hon till mig. "Mormor hade inte bröstcancer". Jag blev så glad, trodde allt var bra. Men då avbröt mamma mig med orden "hon har lungcancer". Hela världen rasade. Lungcancer, det är i lungorna. Det är farligt. Bröstcancer är också farligt, men lungorna, det leker man inte med. Mormor var f.d rökare men slutade när hon fick KOL. 

Träffade mormor några veckor efter, hade väntat mig en liten knuta i armhålan. Dock så visade hon mig en knuta, stor som en tennisboll. Mamma sa: Men mamma!! Varför har du inte sagt någonting?
Då svarade mormor med de dumma men ack så sanna orden "det man inte vet, det lider man inte av". Denna knutan i armhålan hade hon haft i fem år. Ingen hade märkt någonting, och mormor hade vetat om det i tystnad.

Månaderna gick och mormor började behandlas samtidigt som cancern spred sig. Det gick snabbt, ena dagen var hon bättre och andra var hon sängliggande. Hon mindes ej mycket och blandade ihop många personer. Mamma var alltid hos henne, kändes det som. Cancern spred sig till ryggraden, och hon såg inte ut som min mormor längre. I maj hälsade jag på henne för första gången sen hon blev så dålig. Mamma frågade mig om jag verkligen var säker, och ja, det var jag. Hon mindes mitt namn men kände inte igen mig till utseendet, hon var trött, jag kände inte igen min mormor. Hon pussade mig hejdå och jag sa åt henne att vi ses snart igen, hon fick ha det så bra.

Två veckor efter, den femte juni, hade hon fått vara hemma i några dagar, så dog hon. Och jag kände bara att denna dumma sjukdomen som tog min mormor ifrån mig, 67 år gammal, hade lurat runt hörnet hela tiden! En sjukdom som alltid varit så långt iväg stod helt plötsligt bakom våran ryggar.