Usch vad jobbigt och hemskt.
Jag förlorade själv min pappa i cancer för ca 1½ år sedan nu.

Det är hemskt att se de förändras så snabbt. Man blir skrämd av det.
Men försök att vara med din pappa så mycket du kan.

Jag hoppas ni anhöriga har någon utomstående att prata med?
Kurator eller så?

Kram till dej,

Min farfar dog i aggressiv cancer för ungefär en månad sedan. 
Så jag vet hur du känner

#1 Ja, det är verkligen helt galet vad jobbigt det är. Läget i övrigt är inte så bra, är arbetslös, sönderstressad och har magproblem. Så det är just nu verkligen jättejobbigt! 

Jag försöker vara där så ofta jag kan, men nu så kommer jag att ha en massa aktiviteter i jobbsökandet så då kommer jag inte kunna åka dit mer än under helgerna. Jag var där nu i helgen, och hjälpte mamma med sysslor. Handlade lite mat och annat. För hon måste ju få i sig om hon ska orka också… Men de har stöttning av sjukvården dygnet runt i alla fall, och får hjälpmedel och hjälp med medicinering och annat. Det måste vara skönt tänker jag.

Jag har ingen kurator, men jag funderar på att försöka ordna något sådant innan jag får fnatt totalt. Min farmor dog för ungefär ett år sedan, och det var inte heller kul. Då hade jag ingen mor- eller farförälder kvar alls.

Hur de andra i familjen gör vet jag inte… Men jag vet att mamma i alla fall får hjälp om hon vill det.

Tycker bara att det är så himla jobbigt just nu…

Anonym.

Du har rätt till att vara med din pappa och hjälpa honom och även din mamma. Det kallas för Anhörigstöd har jag för mej. Du får pengar från FK under tiden.

Bra att ni har sjukvården där så ofta det behövs. Vårdas han hemma?
Ni har även rätt till nattvak om det behöv så din mamma får sova på natten.

Vet hur du känner…

*dubbelpost*

#4 Jag ska kolla upp det där med anhörigstöd… Jag ska prata med min handläggare i morgon, så jag får se då vad han säger.

Mamma säger att hon inte vill ha nattvak, men gärna hjälp då och då under dagarna. Någon som är där och "tar kontroll"  och hjälper till med sådant som inte går att göra själva. Ena stunden säger pappa att han vill in på vårdavdelning, nästa vill han vara hemma. Så jag vet inte hur det blir sedan, men just nu är det hemma med stöttning från vården.

Det är hemskt att det går så fort dock.  Det är sådan stor skillnad från dag till dag. Inatt så hade jag vaknat av att sambon (som följt med mig dit) råkat armbåga mig i sömnen. Då var det ett fasligt liv i lägenheten, och det blev så påtagligt att precis allt är svårt och jobbigt. Sådant som man själv tar för givet…

Det är en mycket tuff period du går i genom nu.
Har ju själv vart där.

Skriv gärna av dej och fråga om det är nåt så ska vi försöka hjälpa dej.

Kram på dej.

#7 Jag blir så glad av att det finns någonstans att faktiskt skriva av sig… Där det finns de som själv gått igenom sådant. Det betyder så mycket. 

Det känns som att det är så himla mycket som händer på en gång. Det är svårt att riktigt hänga med tycker jag, men de som jag träffat från vården som varit där i hemmet har varit väldigt bra tycker jag. Även om det mest blivit lite småprat och sådär så känns det som att man blir sedd, att min Sorg är lika stor som vem som helsts i familjen, även om jag inte är där hela tiden.

Det känns på något sätt som att det annars lätt blir någon sorts absurd skuldbeläggande, att man inte är där nog, att man inte gör nog mycket och så… Men man kan ju inte göra mer än man kan!  

Ja vi hade med bra personal som kom hem till pappa. Vi pratade inte bara om sjukdomen och det utan allt annat.
Skönt att det fungerar mellan er och de. Det är jätteviktigt.

Man är snabb att skuldbelägga sej själv i sådana här lägen.
Tankar om som du själv beskriver: Att man inte är där nog, att man inte gör tillräckligt.
Men jag lovar dej. Du är där nog och du gör det du kan.

Ja, jag tror att det är jätteviktigt, verkligen. Det märks ju om man funkar med de som kommer. Det gör ju inte så jättestor nytta liksom, om det bara leder till en massa jobbiga känslor.

Jag försöker att inte skuldbelägga mig coh vet ju rent logiskt att jag gör vad jag kan. Men det är ju ändå inte lätt…

Dags att skriva av sig lite igen… Det känns som att dagarna är fyllda med en slags enorm trötthet. Om nätterna sover jag dåligt och vaknar titt som tätt. Blir aldrig utvilad. Har mardrömmar.

Släkt/syskon ligger på och ska fråga mig om jag vet något nytt, men det är så jobbigt. Känns som att jag förväntas veta allt bara för att jag bor närmre, även om jag inte ens kan hälsa på så ofta som jag vill. Det är så skevt, så tröttsamt. Det är nästan så att jag sitter och gråter bara för att jag är så mentalt slutkörd. 

Jag önskar att det fanns en pausknapp, så jag kunde få ta en paus från alltihopa, slippa tänka på det. Men det gör det ju såklart inte…

Kramar om dej.
Det ÄR tröttsamt för både kropp och själ att ha en mycket nära anhörig döende.
Och att alla ringer och frågar måste vara jobbigt. Du får älta om och om igen det som du egentligen vill pausa ifrån. Säg till de att du ringer vid förändringar i din pappas hälsa.
Hur mår han förresten?

Önskar jag kunde hjälpa dej mer än vad jag kan.

Men det hjälper ibland att skriva av sej. Så du är mycket välkommen att göra det här inne. Vi lyssnar.
Nu ska jag snart till jobbet så jag kan inte svara dej förräns ikväll. Men någon annan kanske kan under dagen.

Kram igen på dej.

Fick precis veta att han dog inatt… Så nu känns det väldigt tungt. men på något konstigt sätt är det skönt att veta att han slipper fortsätta må dåligt. Så det är ganska blandade känslor

#13 Åh fy. Det var ett ledsamt besked

Du kommer förmodligen pendla mellan en massa känslor nu en tid och det är bara normalt.

Lättnad, Sorg, ledsamhet, apati, skuldkänslor och allt i en himla röra.

Jag minns när min mamma hade dött och jag fick skuldkänslor när jag var glad vissa stunder. Man vet att det är irrationellt men svårt att komma ifrån.

Stor kram till dig.

Åhhhh….beklagar sorgen.
Men nu slipper han lida mer. Att ligga döende i cancer är fruktansvärt.
Och att se de tyna bort.

Man känner ledsnad, ilska, lättnad, frustration ja allt man bara kan tänka sej. Man har så många frågor om varför och hur…..Om man kunde gjort nåt mer.
Låt nu din Sorg ta tid. Ge dej tid att läka.

Många kramar till dej. *hjärta*

#14 Ja, alltså, det är ju inte alls rimligt att få skuldkänslor när man mår bra, men jag antar att det kanske är någon sorts "press" att man inte ska få vara glad. Men är man inte glad då och då så blir det ju inte bättre för det.

#15 Ja, det märktes ju på honom att han hade så ont, och var så ledsen. Det var plågsamt att se honom så. Jag är glad att jag även såg honom när han inte hade blivit såpass sjuk.

Just idag har det varit mycket tankar kring sådant som jag liksom insett nu att han aldrig kommer att få se. Ev. giftermål, barnbarn osv. Sådana saker som jag alltid föreställt mig att han skulle finnas kvar för att vara med om.

De första åren är jobbiga med jul, födelsedagar och andra dagar som man minns ihop.
Då inser man, som du skriver, att de inte får vara med om det mer. Att de missar en massa.
Det är det som känns så hemskt.

Ja precis. Det är inte riktigt samma som med min mormor och min farmor. Morfar och farfar minns jag inte när de dog, måste ha varit väldigt liten. Men men dem var inte relationen lika djup. Vi sågs inte lika ofta, men ändå så har de ju betytt en del.

Men det här är så väldigt annorlunda. Jag har ju massor med fina minnen när det gäller pappa, och det är ju dem som betyder något egentligen. Men man tänker också på allt sådant som han aldrig får se. Och allt som vi gör i framtiden där han inte är en del av det.

Ta fram de fina minnena sen när du orkar.
Det är tufft i början att tänka på allt man inte hunnit göra ihop osv.
Det är så mycket jag skulle velat hinna göra med min pappa men tyvärr blev det inte så…:-(

Ja, visst kommer jag att göra så. För det finns massor med jättehärliga saker som man minns. Som t ex alla gånger under barndomen då man hjälpts åt i potatislandet, jag och pappa. Sådana där saker man aldrig glömmer. 

Något som känns extra tungt är att jag alltid sett framför mig att det var pappa som skulle vara den som skulle viga vid ett ev. bröllop. Känns jättejobbigt dels för att det är något som skulle betytt så mycket för mig, men samtidigt så känner jag mig nästan egoistisk som tänker så… 

Åh så ledsen jag blir! Jag beklagar verkligen.

Jag skulle inte beskriva sorgen som 'egoistisk', men man kan bli väldigt inåtvänd en tid. Eller arg, eller avstängd, eller annat som man inte tänker på att det hör till Sorg. Familjebråk är t.ex. jättevanliga vid Sorg. Att det blir arvstvister tror jag oftare beror på oförmåga att hantera Sorg snarare än girighet.

Det är en tröst att man har goda minnen att återvända till ibland! Jag hoppas att de kommer att överväga för dig så småningom.

Kram

Sorg är väl ganska komplicerad egentligen? Alla reagerar ju olika…

Nu igår och idag har jag haft galna känslosvängar. Ena stunden är jag  glad, nästa stund sitter jag och tokbölar. För att sedan bli mer eller mindre "tom" på känslor.

Helt oväntade saker gör mig ledsen, helt plötsligt. Efter en stund går det över. Det är så jobbigt att det är så oförutsägbart. Jag tappar aptiten, vill inte äta fastän jag är jättehungrig, och så blir jag irriterad av den anledningen också. Smågnabb med pojkvännen, som inte gjort något fel. Men han vet hur det ligger till, och är förlåtande.

Det är så jobbigt alltihopa. Är mer eller midnre slut mentalt, men jag kan inte somna så lätt. Ligger vaken länge och grubblar. 

Ja, jag tycker också att Sorg ofta är väldigt komplicerad och oförutsägbar. Och när sorgen är ny, som den är för dig nu, så är det klart att reaktionerna är extra intensiva. Det mest tröstande jag kan säga är att Sorg också är berikande. Jag hoppas att du så småningom upplever den sidan av Sorg också!

Ja, jag tror att det kommer att lugna ner sig så småningom. Just nu är det mest bara ett enda kaos. Ibland ser jag till att distrahera mig lite, med något som jag tycker om att göra, för att få vila mig från alltihopa. Det känns bara så konstigt. Komplext. Ogreppbart…

Jag vet att det var ju ett tag sedan jag skrev den här tråden, men jag tänkte att jag kan ju fortsätta skriva i den. 

Veckorna direkt efter att han dog var ju världen upp och ner, och man ställdes ju inför en hel massa situationer som man inte hade orken för då. Begravningen var jättefin, men jag fick mentalt fnatt av alla släktingar som skulle oja sig hela tiden och jämt och ständigt fråga hur man mår och så vidare. Blev så svårt att förklara att jag inte hade lust att prata om det då. Var rädd att framstå som ja, jag vet inte vad. Känslokall kanske? Självisk?

Fast vissa förstod. Mötte ens blick med exakt samma uttryck i deras egen blick, i någon sorts samförstånd. Sådant var värt så mycket mer. Och sambon, han fick agera någon sorts kramdjur mer eller mindre konstant. Och näsduk. Den stackarn. Fast utan honom vet jag inte om jag hade orkat med allting, faktiskt. Man behöver nog någon som står med en när det är motvind.

Numera känner jag just ingenting. Eller ja, ibland kommer saknaden över mig. Men jag förundras över hur pass lite det är ändå. Känner mig nästan dum. Fastän jag vet att jag får känna precis hur som helst. Ibland funderar jag på om jag flyr från det, men samtidigt tror jag inte det. Däremot är det så många saker som jag grubblar på. Saker som ifall det hade varit bättre att berätta vissa saker för honom medan han fortfarande mådde bra, eller om jag gjorde rätt som inte sa något, för att inte riskera att han skulle må dåligt över det. Fast nu mår ju jag dåligt istället, och det är ju inte heller helt lyckat.

Och allt detta som jag så väldigt mycket sett fram emot längre fram i livet. Saker som jag är övertygad om hade gjort honom så lycklig av att få vara med om. Sådant som ens föräldrar liksom ska vara med om. På ett sätt så värdesätter jag ju dock de minnen jag har så mycket mer nu än förut. Men jag saknar de minnen jag aldrig kommer att ha, också.

Jag kan se i det du skriver vilken värme det fanns mellan dig och din pappa. Det tror jag också att du vet att uppskatta själv! Om det är därför din Sorg mest består av saknad vet jag inte. Jag ser inte det som något tecken på förträngning eller likgiltighet, inte alls. Sorg ser olika ut, inte bara beroende på vem som sörjer, utan hur relationen såg ut.

Jag känner igen det du säger om att sakna de minnen man aldrig kommer att ha. Så tydligt har jag aldrig formulerat det för mig själv, men det är så träffande! Tack för den klara tanken.

Skickar en stor kram till dig!

Ja, även om vi sällan satt och pratade så värst djupt med varandra så var det alltid en väldigt bra känsla oss emellan. Kände mig trygg med honom. Det var ju alltid han som lärde mig hur man lagar cykelslangar, hur man bäst plockar blåbär, hur man odlar i trädgården och så väldigt mycket mer. Men det var ju också han som lärde mig en hel massa annat också, han lät mig alltid tänka efter själv, var den där lugna trygga klippan.

Det är så svårt att egentligen sätta ord på just hur sorgen känns. Det är ju så himla personlig känsla, och för en själv behövs ju inga ord. Man bara vet. Men det är någon sorts saknad ibland. Ibland ett lugnt konstaterande att han inte längre är här. På något sätt så har livet ändå gått vidare ganska bra, även om man ibland glömmer bort att han dött. Sedan när man inser det känns det lite som att man är hemsk som kunde glömma det, bara sådär.

#27 Jag tror det är alldeles normalt det där med att känna en viss skuld för att man "glömmer" vissa stunder och att man faktiskt kan vara glad.

Din pappa skulle förmodligen önska att du var glad hela tiden och att du minns honom med glädje och kan prata om honom precis som du gör här❤️

#28 Åh, vilka fina ord! Jag blir så glad av att läsa dem. ❤️

Jo, nog vill han nog att jag ska vara glad. Så var han ju in i det sista, ville inte vara till besvär, och ville att vi andra skulle slippa dra tunga lass. Han var sådan, helt enkelt.